Forskningsbarometer 2019 – svensk forskning i internationell jämförelse

Jag inleder med produktionen av vetenskapliga publikationer där USA och Kina är de två största aktörerna med tillsammans nästan 40% av publikationerna under perioden 2015–17. Lägger vi till Storbritannien, Tyskland och Japan så står dessa fem länder för över hälften av antalet artiklar. En påtaglig koncentration. Värt att nämna är att Sveriges produktion under samma tidsperiod uppgår till 1% av den totala volymen. Vi som forskningsnation är med andra ord, föga överraskande, inte i paritet med de stora länderna. För att få en mer rättvisande bild så bryter vi ned siffrorna i antal publikationer per tusen invånare så det blir mer jämförbart. Då framträder ett helt annat mönster och Sverige placerar sig klart bättre med 1,6 publikationer per tusen invånare passerade bara av Australien, Schweiz och Danmark. Noterbart är att USA nu befinner sig i mitten av fältet med 1 publikation och Kina med sin stora folkmängd hamnar bland de allra sista länderna med 0,2 publikationer. Tittar vi istället på hur mycket Sverige satsar på FoU inom högskolesektorn jämfört med BNP så ser det bättre ut. Där ligger vi lika med Schweiz på knappt 0,9% vilket bara överträffas av Danmark med drygt 1%. USA hamnar på drygt 0,3% och Kina lite över 0,1%. Naturligtvis är inte detta hela sanningen då FoU även bedrivs inom industrin.

Om jag nu fortsätter och ser närmare på forskningens genomslagskraft i form av högciterade publikationer (de 10% mest citerade publikationerna) så finner vi ett nytt land på förstaplatsen och det är Singapore tätt följt av Schweiz, Storbritannien och USA. Sverige hamnar här på 13:e plats, passerat endast av Danmark bland de nordiska länderna. Världsgenomsnittet ligger på 10% och Sverige ligger strax över på drygt 11% vilket är bättre än till exempel Kina, Frankrike och Tyskland. Något som förvånar mig är att industriländer som Sydkorea och Japan hamnar så långt ned på listan, plats 38 respektive 53 och klart under genomsnittet.

I Sveriges strategi för forskning lyfts internationalisering fram som en viktig aspekt. Hur ser då läget ut för samförfattade publikationer där svenska forskare ingår. Vad som direkt framgår är att sampubliceringen ökar inom alla ämnesområden under den senaste tioårsperioden (2007 jämfört med 2017). Mest internationellt samarbete förekommer inom naturvetenskaperna samtidigt som samhällsvetenskaperna och humaniora har minst andel samförfattade publikationer. Inte helt överraskande är det USA, Storbritannien och Tyskland som, i nämnd ordning, är de största länderna i vårt internationella samarbete inom forskningens publicering. 

Avslutningsvis tänkte jag fördjupa mig lite i hur den vetenskapliga publiceringen ser ut nationellt inom högskolesektorn. Som sig bör är det de etablerade universiteten som står för den största delen, cirka hälften, av de svenska publiceringarna. De följs i ordning av fackinriktade universitet (en tredjedel), de nya universiteten (4%) och högskolorna (4%). Till detta kommer övriga producenter som stod för 12%. Under den senaste tioårsperioden (2007–2017) har den totala vetenskapliga publiceringen ökat för alla typer av lärosäten i Sverige. Procentuellt sett har ökningen dock varit störst bland högskolorna med 9%.

Betraktar jag genomslagskraften (citeringsgenomslag) mer i detalj för Sverige, som med drygt 11% låg över världsgenomsnittet 10%, så är det igen de etablerade universiteten tillsammans med fackuniversiteten som lyfter siffrorna med ett genomslag på mellan 11–12%. De nya universiteten och högskolorna ligger däremot under världsgenomsnittet med 20% och har ett genomsnitt på strax över 8%. Fördjupar vi oss inom de olika ämnena ser vi att Sveriges lärosäten står sig internationellt bra i sin genomslagskraft för områden såsom biologi, agronomi, geovetenskap och klinisk medicin. Det är ämnesområden där vi också har en hög andel internationella sampublikationer. Övriga ämnen ligger förhållandevis nära världsgenomsnittet om man bortser från hälsovetenskap och IKT där Sverige ligger mer än 10% under världsgenomsnittet.

Sverige är ett litet land i absoluta tal men som bevisligen satsar stor andel av BNP på FoU. Analyserar man vår forskningsproduktion utifrån publikationer per tusen invånare så står vi oss bra, satsningen ger utdelning. Genomslagskraften på vår forskning är även den över genomsnittet speciellt inom områden där vi samarbetar internationellt. Frågan är bara om vi har lätt för att få igång internationell samverkan inom dessa områden för att vi är erkänt duktiga eller är det tvärtom så att vi genom dessa samarbeten får ett inflöde av högkvalitativ forskning? När jag ser närmare på områden som ekonomi, psykologi, IKT och hälsovetenskap så ser jag några av de absolut största ökningarna av internationella sampublikationer under den senaste tioårsperioden (2007–17) men genomslagskraften har uteblivit. I den framtida satsningen på den svenska forskningens internationalisering, hur stärker vi även de ämnesområden som har svagare genomslagskraft och är det i så fall önskvärt?