Hur kan vi må bättre i en kaotisk värld?

Amygdala, vår blåljuscentral i hjärnan, behöver en paus. Och faktiskt så är det bra! Amygdala skall inte vara aktiverad dygnet runt. Det mäktar vi inte med. Vi behöver distraktion från alla faror som lurar runt knuten. När det är så mycket som hotar, från så många olika håll riskerar det att sluka oss. Det blir svårare, näst intill omöjligt, att sortera och prioritera vad som är värst, och därmed viktigast. Vilket hot vi skall inrikta oss mot att bekämpa först. Som om vi stod på ett slagfält med ett svärd i var hand, men förutsatt att vi inte har egenskaper som Medusa och armar som en bläckfisk, så har vi inte en sportslig chans mot alla attackerande fiender som omringat oss. Vi ger upp, blir paralyserade. Och väljer i stället en fiktiv verklighet, i Sörbäcken, på Lidingö eller så kämpar vi vidare, ännu en nivåhöjning i Candy Crush Saga.

Behöver känna oss trygga

Men för att vi människor skall må bra, behöver vi känna oss trygga, och trygghet förutsätter förutsägbarhet och upplevd kontroll. Alltså att vi i någon mån vet vad vi står inför, hur vi skall hantera det, och med vilka resurser. Vi behöver alltså ha information om när något förväntas ske, vad som förväntas ske, hur länge det som förväntas ske kommer pågå, och vad som händer sen. Då har vi goda förutsättningar att må bra i vår vardag och kan leva ett mer eller mindre harmoniskt liv. Men där är vi inte alls just nu i Sverige. Väldigt få platser i världen kan erbjuda de förutsättningarna.

I stället tvingas vi kollektivt förhålla oss till flera potentiella hot, vilka vi rent krasst inte har en chans att kontrollera utifrån de premisser som just presenterats, och vad händer med oss då? Jo antingen drabbas vi av förintelseångest och sliter halvt ihjäl oss genom att ändå försöka få kontroll över allt det hotfulla. Vi kanske bunkrar burkmat och förnödenheter, följer MSB:s rekommendationer och investerar i en nödradio, el-aggregat och gömmer kontanter av olika valutor i soffkuddarna. Och vi blir fixerade vid nyhetsflödet. Vi överkonsumerar det. Inte mycket annat blir viktigt. Amygdalas blåljus blinkar frenetiskt majoriteten av vår vakna tid.

Eller så drabbas vi av samma förintelseångest men agerar precis tvärt om. Vi undviker hela kaoset. Kör huvudet i sanden och riktar vår uppmärksamhet mot sportnytt eller Netflix, och övertygar oss själva om att det som sker är bortanför oss, att vi sitter säkert.

Riskerar att göra oss utmattade och deprimerade

Men fixering vid det hotfulla riskerar att göra oss utmattade och deprimerade, och undvikandet riskerar att göra verkligheten mer traumatiserande och svårhanterlig när vi till sist tvingas möta den. Vilket vi naturligtvis för eller senare faktiskt gör, på ett eller annat sätt. Och i båda fallen misslyckas vi med att möta och leva i verkligheten så som den just nu faktiskt är. Det vill säga att hantera vår till synes påverkbara, ofarliga vardag med förutsägbarhet och rutiner, och samtidigt hantera en orolig, potentiellt farlig omvärld, bortom vår direkta påverkan.

Så vad kan vi göra då? Vi behöver landa i ”lagom”. För att vara lagom förberedda, och därmed få en hyfsad känsla av kontroll och i förlängningen trygghet, bör vi alltså skapa en balans mellan nyhetsuppdatering, distraktion och vardagsbestyr. Att ta del av de nyheter som förmedlas till allmänheten, men på ett kontrollerat och reglerat sätt. Om vi överkonsumerar nyheter och lägger större delen av vår lön på konserver, teknikaliteter och annat för att överleva ett krig eller katastrof, kanske vi bör bestämma oss för att se på nyheter två gånger, eller högst tre gånger per dag, och inte handla mer på ett tag.

Om vi i stället vanligtvis undviker nyhetsflödet så långt det går, kanske vi snarare bör besluta oss för att tillåta nyhetsflödet tre gånger i veckan, eller som minst två, samt att bunkra några konserver och ha lite kontanter undangömda i städskrubben eller i någon färgglad dekorationskudde.

Författare