Utbildning är allt

2016-02-09

Jag har i tidigare blogginlägg visat att det de senaste årtiondena har skett en ökning av segregationen i majoriteten av Sveriges arbetsmarknadsregioner. Jag har också visat att det finns ett starkt växande negativt samband mellan segregation och sysselsättning, samt inkomster, det vill säga i områden där det bor en övervägande andel individer med utländsk bakgrund är en lägre andel av befolkningen i arbete, och medelinkomsten är lägre. Dessa områden kännetecknas alltså inte enbart av segregation utan även av hög arbetslöshet och låga inkomster, samt låga utbildningsnivåer, låg socio-ekonomisk status och socialt utanförskap. Forskning pekar på att individer som växer upp och lever i sådana miljöer har sämre möjligheter till sysselsättning. Detta kan tänkas gälla särskilt för individer med utländsk bakgrund, vilka redan möter utmaningar på arbetsmarknaden på grund av språkliga, kulturella och sociala skillnader, samt sämre tillgång till jobbrelaterade nätverk.

Att sysselsättningsgraden skiljer sig kraftigt åt mellan individer av olika bakgrund visas av figurerna nedan, vilka baseras på siffror från 2013 (från Statistiska Centralbyrån). Den vänstra kartan speglar andelen sysselsatta i arbetsmarknadsregioner för individer födda i Sverige, medan den högra kartan visar motsvarande för individer födda utomlands. För inhemskt födda varierar andelen sysselsatta mellan 74 och 89 procent, för utrikes födda ligger andelen betydligt lägre, mellan 36 och 68 procent. Det finns alltså en systematisk skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda, vilket kan ha flera förklaringar.

En möjlig förklaring kan vara just att segregerade områden, där det per definition bor många individer med utländsk bakgrund, ger färre möjligheter till arbetsmarknadsintegration. Men vad krävs då för att individer i dessa områden ska finna vägar till jobb? Det finns inget enkelt svar på den frågan, men jag tror att en central faktor är utbildning.

För att en person ska få ett jobb krävs det nämligen att värdet av personens förväntade produktivitet överstiger den lön som företaget betalar ut. Om en individs förväntade produktivitet är relativt låg, vilket ofta är fallet om personen saknar utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet, vill alltså arbetsgivaren inte betala ut en särskilt hög lön. Jämfört med många andra länder har vi i Sverige inte kvar särskilt många låglönejobb, vilket gör att arbetsmarknaden för personer som saknar utbildning är mycket begränsad. Härom veckan kom Svensk Handel med förslaget att frysa ingångslönerna för att skapa fler arbetstillfällen, framför allt för att underlätta för personer som söker sitt första jobb. Annie Lööf gjorde ett liknande utspel i fredags, att Centerpartiet är beredda att lagstifta fram fler så kallade ingångsjobb, d.v.s. jobb med lägre löner, för att fler nyanlända ska komma i arbete. I teorin kan detta fungera eftersom man då ställer lägre kvar på den förväntade produktiviteten. I praktiken är dock ingångslönerna fortfarande relativt höga i alla branscher i Sverige, och starka fackförbund innebär att det troligtvis kommer att vara så även i fortsättningen. Detta tillsammans med en bristande flexibilitet på arbetsmarknaden samt avsaknaden av låglönejobb gör att situationen ser ganska svår ut för personer med låg förväntad produktivitet.

Om det nu inte är särskilt troligt att lönerna justeras nedåt, eller att vi backar utvecklingsmässigt och skapar fler enkla låglönejobb, krävs det att produktiviteten istället justeras uppåt, för att anställningsbarheten ska öka. Häri ligger vikten av högre utbildning. Det måste alltså finnas en vilja och en ambition att utbilda sig, och ombilda sig, efter det som faktiskt efterfrågas på arbetsmarknaden. Här kanske det krävs extra insatser i segregerade områden, där det ofta finns färre positiva (högutbildade) förebilder och där den sociala normen i många fall är att inte vidareutbilda sig.

Genom att följa alla individer i Sverige mellan 1990 och 2011 har jag gjort statistiska analyser av vilka faktorer som påverkar om man har ett jobb eller inte. Fokus i denna studie är egentligen om det finns en negativ påverkan av att bo i mer segregerade områden. Till detta återkommer jag i kommande blogginlägg. För att utröna effekterna av segregation på sysselsättning krävs det dock att man kontrollerar för en mängd andra faktorer som påverkar om individer är sysselsatta, där både individspecifika faktorer, t.ex. utbildning, familjesituation och arbetslivserfarenhet, och faktorer relaterade till arbetsmarknaden, t.ex. storlek och funktion, spelar roll. Det finns dock även andra faktorer som inte kan observeras som påverkar om en individ är sysselsatt, t.ex. social kompetens, kulturell bakgrund och upplevelser från barndomen. Genom att kontrollera för båda typer av möjliga förklaringsvariabler kan man skatta hur t.ex. utbildning påverkar en individs sysselsättningsstatus.

Resultaten av denna övning visar att den enskilt viktigaste faktorn för om en person har ett jobb eller inte är just högre utbildning. Detta gäller för både män och kvinnor, oavsett om man har en inhemsk eller en utländsk bakgrund. Tittar man på alla individer, oavsett kön och bakgrund, ökar oddsen att vara sysselsatt med 17 gånger om man har minst tre år av högre utbildning (motsvarande en kandidatexamen), samt med cirka 100 (!) gånger om man har minst fem år av högre utbildning (motsvarande en masterexamen), jämfört med om man har enbart grundskoleutbildning. Särskilt för kvinnor är högre utbildning avgörande för om man har ett jobb.

Utbildning är alltså allt!

* Med högre utbildning avses inte enbart akademiska studier utan även andra typer av eftergymnasial utbildning, t.ex. yrkeshögskoleutbildning och arbetsmarknadsutbildning.