EUs tillväxtpolitik missgynnar landsbygden

Vår forskning visar dock att det är högst oklart i vilken mån 2020-strategin har potential att skapa tillväxt i många landsbygdsregioner (Naldi et al., 2015) Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Detta gäller framförallt de mer glesbefolkade och perifera landsbygderna. Forskningen lyfter fram att det i mångt och mycket saknas en diskussion kring hur begreppet smart tillväxt och det relaterade begreppet smart specialisering ska tolkas och implementeras för att passa olika typer av regioner, framför allt olika typer av landsbygdsregioner. På samma sätt som det finns städer av olika storlek och med olika förutsättningar för tillväxt och utveckling är landsbygden långt ifrån homogen. Vissa landsbygdsregioner utvecklas i en positiv riktning samtidigt som utvecklingen i andra står inför betydande utmaningar, som exempelvis utflyttning, en åldrande befolkning och låg utbildningsnivå. Det mest problematiska i sammanhanget är att EUs tillväxtpolitik kan fungera för de landsbygdsregioner som redan har en positiv utveckling, dvs landsbygdsområden kring större städer, och slå hårdast mot, och kanske till och med missgynna, de landsbygdsregioner som är i störst behov av utveckling. Strategin ”smart tillväxt för alla” erbjuder alltså ingen lösning för en stor del av Europas och Sveriges landsbygdsområden. Frågan om en sådan tillväxtstrategi verkligen är ”smart”?

Smart specialisering innebär att tillväxt- och innovationsfrämjande åtgärder bör ha en stark regional och lokal förankring, vilket i praktiken innebär att fokusera på de delar av det regionala näringslivet där man har fördelar gentemot andra regioner. Genom att lägga kraft på dessa näringar kan företag som bedriver besläktad verksamhet samlokaliseras, vilket skapar spridningseffekter som stimulerar kunskapsflöden, innovation och tillväxt. Detta är särskilt relevant för landsbygdsregioner, som till skillnad mot storstäder saknar tillräcklig lokal efterfrågan för att upprätthålla en diversifierad näringsstruktur. För att dessa spridningseffekter ska kunna uppnås krävs det dock en ”kritisk massa” av människor och företag samt en tillräcklig mängd utbildad arbetskraft. För glesa perifera landsbygdsregioner är detta problem som 2020-strategin inte förmår att lösa. Smart specialisering pekar även på vikten av globala länkar, genom exempelvis innovationsnätverk och arbetskraftsrörlighet, vilka skapas genom traditionella transportnät samt informations- och kommunikationsteknik. Detta är särskilt relevant för landsbygdsregioner som ofta har bristande kunskapsresurser inom den egna regionen. Även om infrastrukturen finns så står dock många landsbygder inför utmaningen att attrahera arbetskraft, särskilt den typ av arbetskraft som behövs för att bedriva innovationsaktiviteter, vilket är en förutsättning för att uppnå så kallad smart tillväxt. För företag i avlägset belägna och glest befolkade landsbygdsregioner kan bredbandsuppkoppling utgöra den enda möjligheten för att skapa nödvändiga länkar för bland annat deltagande i innovationsnätverk. Tillgänglighet till bredband är dock en ytterligare grundläggande utmaning för många av EUs landsbygds­regioner.

De bärande koncepten i EUs tillväxtpolitik och den logik som ligger till grund för smart tillväxt och smart specialisering fungerar således väl för landsbygdsområden som är integrerade med stora städer och som har en tillräcklig befolkningsstorlek och industriell bas. För dessa regioner finns ett antal möjligheter att främja tillväxt då de kan dra nytta av sin storleksfördel och närheten till städer. Glesa och perifera landsbygdsområden har däremot inte samma tillgänglighet till resurser och marknader och skiljer sig vad gäller den socioekonomiska och sociala strukturen. EUs tillväxtpolitik omfattar därför inte landsbygden som helhet. De perifera och glesa landsbygdsregionerna exkluderas eftersom de saknar den kritiska massa i termer av marknadspotential och tillgänglighet som krävs för att åtgärderna ska få genomslag. Strategin ”smart tillväxt” är därmed inte en smart strategi för landsbygdens utveckling.

Man kan nu kanske invända att EU och Sverige har sina landsbygdsprogram och att det är dessa och inte 2020-strategin som ska trygga just landsbygdens utveckling. Men även om det svenska landsbygdsprogrammet innehåller det oerhört viktiga stödet till bredbandsutbyggnad på landsbygden, går i runda tal 90 procent av programmets resurser till jordbruket, en näring som trots detta blir mindre och mindre. Utan landsbygdsprogrammet skulle större delen av det svenska jordbruket försvinna och därmed de öppna landskap som kännetecknar Sveriges landsbygd, men utvecklingen av landsbygden som helhet kräver helt andra åtgärder.

Frågan är då vilka möjligheter som kvarstår för glesa och avlägset belägna landsbygdsområden. Vad är egentligen smart landsbygdsutveckling? Även om detta kräver ytterligare forskning har några nyckelområden identifierats ovan: utbildning, bredbandsutbyggnad samt ökad förmåga att attrahera arbetskraft. Vad gäller det sistnämna finns det studier som visar att platsbundna egenskaper och regionala och lokala särdrag spelar en viktig roll för att förklara skillnader i tillväxt mellan landsbygdsområden. Dessa platsbundna resurser kan vara av olika slag, från djur och natur till lokal kultur och traditioner i form av exempelvis socialt kapital och entreprenörskap. För att dessa platsbundna faktorer ska kunna bli resurser för landsbygdsutveckling krävs dock att tillväxtpolitiken bedrivs lokalt och i samverkan med ekonomiska och sociala entreprenörer.

Landsbygden står inför stora utmaningar. Vissa glesa och perifera regioner kanske helt enkelt inte förmår att stå emot den negativa utvecklingen. De bör dock i alla fall få möjlighet och resurser att utveckla en lokalt anpassad tillväxtpolitik. I annat fall löper vi risken att de unika värden som landsbygden står för går förlorade.

Lucia Naldi , Pia Nilsson, Hans Westlund och Sofia Wixe