Segregationen – en större utmaning för stad än för land.

Det så kallade olikhetsindexet, vilket mäter graden av boendesegregation (här som ett vägt genomsnitt), har stigit med cirka 5 procentenheter över åren till knappt 25 procent. Ett olikhetsindex på 25 procent innebär att för Sverige i genomsnitt måste nästan en fjärdedel av befolkningen med utländsk bakgrund flytta till ett annat delområde inom sin region för att uppnå samma geografiska fördelning som befolkningen med inhemsk bakgrund. För Södertälje, vilken 2011 var den mest segregerade arbetsmarknadsregionen i Sverige, är motsvarande siffra knappt 40 procent. Detta kan tyckas vara en hög grad av segregation men faktum är att siffran är relativt låg i ett internationellt perspektiv, exempelvis i jämförelse med USA (se t.ex. http://www.censusscope.org Öppnas i nytt fönster.). Där mäts segregation i och för sig oftast i termer av etnisk härkomst, vilket gör att siffrorna inte är direkt jämförbara.

Utvecklingen som visas i figuren ovan är alltså ett vägt genomsnitt av utvecklingen av segregationen i Sveriges arbetsmarknadsregioner. Dessa regioner är dock långt ifrån homogena, vi har allt från tätbefolkade storstadsregioner, som lockar med ett större och mer varierat utbud av både varor, tjänster och arbetstillfällen, till glesa landsbygder, där glesheten i sig samt unika natur- och kulturvärden bidrar med attraktionskraft. Liksom i de flesta andra länder ser vi i Sverige en kraftig urbaniseringstrend, vilket innebär en allt större koncentration av befolkningen till städer. Städer verkar alltså ha en större attraktionskraft för fler individer än landsbygderna. Detta gäller kanske särskilt för individer med utländsk bakgrund, eftersom storlek ofta symboliserar möjligheter och (tolerans för) mångfald.

För att titta på skillnader i utvecklingen av segregation mellan olika typer av regioner visar figuren nedan motsvarande bild som ovan för tre olika regiontyper, storstad, stad och landsbygd. Av Sveriges 93 arbetsmarknadsregioner (FA-regioner med delregioner) faller tre i storstadskategorin, inte helt oväntat Stockholm, Göteborg och Malmö. Kategorin stad innefattar 26 mellanstora regioner, från mindre som Skellefteå och Uddevalla till större som Uppsala och Helsingborg. I landsbygdskategorin återfinns 64 mer glest befolkade regioner.

Figuren ovan visar tydligt att segregation är en utmaning främst för storstadsregioner, men även för stadsregioner. Båda dessa regiontyper visar på en liknande utveckling och det är också dessa regiontyper som driver den genomsnittliga ökningen i segregation i figuren längre upp. I storstadsregioner har det genomsnittliga olikhetsindexet ökat med drygt sju procentenheter (från cirka 0,23 till cirka 0,30), medan motsvarande siffra för stadsregioner är drygt 5 procentenheter (från cirka 0,19 till cirka 0,24). Även om trenden i princip är densamma i dessa två regiontyper ligger nivån på segregationen konstant högre i storstadsregioner än i stadsregioner, vilket visar på en större skillnad i boendemönster i storstäder och därmed en större koncentration av individer med utländsk bakgrund till vissa områden. Landsbygdsregioner skiljer sig stort från de övriga kategorierna, både i termer av nivå och utveckling. Segregationen ligger betydligt lägre och är dessutom relativt konstant över åren.

För Sveriges landsbygdsregioner verkar alltså segregation inte vara något huvudsakligt problem, i alla fall inte i jämförelse med större regioner. Detta kanske är tur eftersom landsbygderna har många andra utmaningar (och möjligheter!) att brottas med, vilket mina kollegor Lina Bjerke och Charlotta Mellander har belyst i flera bloggposter här på Vertikals.