.jpg)
Civilekonom som arbetar som bibliotekarie med intresse för öppen vetenskap, vetenskaplig publicering samt forskningsdata.
Hur står det till med mångfalden i det svenska forskarsamhället?
Igår kunde man läsa den uppseendeväckande rubriken ”Ministern tog högskolans rektor i örat” i Gefle Dagblad. Det efter att UKÄ:s rapport ”Uppföljning av rekryteringsmål för professorer 2017-2019” föranlett ett möte mellan ministern Matilda Ernkrans och åtta rektorer. Det visade sig att måluppfyllelsen inte var den önskade. Bland de tio lärosäten med flest nyrekryterade professorer var det inget lärosäte som överträffade målen och endast Lunds universitet lyckade precis nå målet. Alla de andra misslyckades med sin målsättning vilket är alarmerande. Faktum är att ser man till helheten så är det en klar majoritet av de svenska lärosätena som misslyckas med att nå upp till sin målbild.
Att vår svenska forskning är jämlik och baserad på mångfald anser jag vara av största vikt. Oundvikligen dök frågan i rubriken ovan upp i mitt huvud. Jag bestämde mig för att undersöka frågan lite närmare men ur en lite annan vinkel. För att bli professor inleder man sin karriär med en doktorandutbildning. Statistik över dagens doktorandnybörjare borde därmed kunna utgöra en indikator för framtidens situation.
Till min hjälp har jag haft det statistiska meddelandet ”Universitet och Högskolor. Doktorander och examina på forskarnivå 2019”. Där kan man utläsa att andelen kvinnor bland doktorandnybörjare ökar. På 70-talet var relationen ungefär 25% kvinnor och 75% män. Under 80-talet ökade kvinnornas andel till 30% för sedan ett decennium längre fram ligga på cirka 40%. 2019 var det första gången som det tippade över och kvinnornas andel uppgick till 51%. Jag tar här inte hänsyn till olika ämnesområden där relationerna kan vara annorlunda utan ser bara till totalen. Från avlagd doktorsexamen tills man blir professor är det naturligtvis en eftersläpning och alla kommer inte heller välja den vägen. Trots allt, om man ser till det tillgängliga underlaget för framtida professorer, ser utveckling ut att gå åt rätt håll.
En annan faktor jag ville undersöka närmare i frågan om mångfald var andelen utländska doktorandnybörjare. Det internationella inslaget av utländska doktorandnybörjare är stort i Sverige. År 2019 var det 40% vilket då var en minskning med 2% från 2018. Antalet utländska doktorandnybörjare ingår i statistiken och bland totala andelen kvinnor var 36% utländska doktorandnybörjare och för män var siffran 45%. Även om detta påverkar totala andelen kvinnor bland doktorandnybörjare får det anses vara positivt ur mångfaldssynpunkt att vi i Sverige har en stor internationell bas av doktorander.
Naturligtvis skall vi ta dessa varningssignaler på allvar. Arbetet för jämlikhet och mångfald måste fortskrida. Men jag blir inte speciellt oroad av UKÄ:s rapport. Viktigt för lärosätena blir istället att fokusera på att skapa bra förutsättningar för kvinnor under och efter deras doktorandutbildning så det underlag av kandidater som finns idag kvarstår till dess att rekrytering på nivån professor blir aktuell. Mer oroad är jag över att utvecklingen mot ökad tillgänglighet till forskningsresultat och tillhörande forskningsdata går så långsamt, även om den går framåt. Det är dock en helt annan fråga.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
