Monografins vara eller inte vara…

Ser vi tillbaka historiskt sett så har naturligtvis monografin varit oumbärlig som kunskapsförmedlare. Själv arbetar jag på ett forskningsbibliotek och varje gång jag frågar någon vad ett bibliotek är för dem då svarar de kort och gott, böcker. Då brukar de oftast mena tryckta böcker i välordnade samlingar. Faktum är att när vi intervjuat studenter om biblioteket som lärandemiljö så är böckerna viktiga även ur den aspekten. De skänker ett lugn och skapar en känsla av kunskap samt ger inspiration till studier. För mig är bara detta ovärderligt. Då skall man naturligtvis beakta vilket arbete och kompetens som ligger bakom varje enskild titel och det värde de har i att sprida denna kunskap vidare.

Men nu ifrågasätts alltså monografin som vetenskaplig kommunikationsform. Det kanske inte främst beror på dess kvalitet utan jag tror att en stor del av svaret står att finna i teknikutvecklingen och de förändrade beteendemönster den skapar hos läsaren. Förslagen för att rädda monografin handlar därför mycket om att teknikanpassa den för framtiden såsom att utrusta den med DOI (Digital Object Identifier) för enklare lokalisering, XML-taggning för bättre sökbarhet, utökad statistik kring användning och citering av böcker samt även förbättra och påskynda själva publiceringen av monografierna. Jag ser dessa initiativ mer som en naturlig anpassning och inte direkt som en utveckling. Dessa funktioner finns nämligen redan på en annan akademisk publikationstyp, den vetenskapliga artikeln. Åtgärderna ovan är mer av en teknikanpassning som ger möjlighet för monografin att återuppta kampen om läsarna, vilket naturligtvis är bra. Tyvärr ser jag andra mörka moln som hopar sig vid horisonten. De för med sig helt andra problem, vilka kanske är mer alarmerande och oroande.

Ett exempel jag tänkte titta närmare på är de så populära textbooks som används vid de flesta lärosäten över hela världen (intressant artikel – ”The Radical Transformation of the Textbook”, av Brian Barrett i Wired, 4 augusti 2019). Utbildningen internationaliseras och de stora förlagen ger ut och säljer internationella utgåvor på engelska över hela världen. Det har varit lönsamt och prisökningen har varit påtaglig. Studenter hittar naturligtvis lösningar på detta såsom att använda sitt bibliotek, köpa begagnade tidigare upplagor, köpa böcker och dela med varandra, ”fritt” material online och så vidare. Efterfrågan minskar och förlagen måste höja priserna. En spiral som inte är hållbar. Nu satsar man på att publicera dessa textböcker som e-böcker som kan hyras eller köpas direkt av studenten istället. I grunden en bra utveckling med minskade tryckkostnader, mindre miljöpåverkan, lätt att alltid bära med sig kurslitteraturen, läs- och lärarhandledningar kan läggas upp på en webbplats, fördelarna är flera. När vi på vårt bibliotek för några år sedan gjorde en utredning kring e-böcker visade det sig att de flesta studenter trots allt föredrog att läsa en tryckt bok. Kronologi, sammanhang, läsbarhet och bläddrings-/uppslagsfunktionalitet var fördelar som nämndes. Till e-versionens fördel var det väl främst vikten och förhoppningen om billigare utgåvor som lyftes fram. Vad som nu också visar sig, vilket även berörs i blogginlägget ovan, är att man lär sig mindre och har svårare att komma ihåg vad man läst från e-versionen, även om studenten själv tror att man tillgodogjort sig materialet. Även själva läsningen blir mer ofokuserad och saknar den struktur som läsningen av en tryckt bok ger även om texten är densamma. Kontexten sägs förloras och så även djupinlärningen. Det oroar mig att studenten tappar förmågan till längre koncentrerad och funktionell läsning med djupinlärning till följd. Ett annat problem är att förlagen går ihop för att få ökad lönsamhet vilket gör att utgåvorna blir färre och att den prisfördel som uppnås på de stora engelska internationella utgåvorna konkurrerar ut inhemska läromedel. Det kanske inte är ett problem i sig men för de som vill försvara det svenska språket och dess utveckling upplevs det säkert som oroande om vår högre utbildning blir alltför anglifierad.

Ett annat exempel som jag tycker är värt att se närmare på är den avhandling som utgör slutet på forskarutbildningen vi har i Sverige. Normalt kategoriserar man avhandlingar utifrån två olika typer. Dels den typen som brukar benämnas för monografi, vilken är en sammanhållen enhetlig text. Den andra typen är den som kallas för sammanläggningsavhandling, vilken har en kappa och sedan består av ett antal vetenskapliga artiklar. Under senare år har kraven ökat på unga forskare att tidigt publicera sig i vetenskapliga tidskrifter för att generera citeringar och meritera sig. Då monografier enligt tidigare resonemang inte når ut och värderas i samma omfattning är det artiklar i vetenskapliga tidskrifter som räknas. För några år sedan blev den trenden tydlig för mig och jag plockade fram statistik ur DiVA – Digitala Vetenskapliga Arkivet för att verkligen se hur det såg ut på svenska lärosäten. År 2000 var förhållandet 45% monografier och 55% sammanläggningsavhandlingar. Flyttar vi fram till år 2015 så var förhållandet 20% monografier mot 80% för sammanläggningsavhandlingar. En anmärkningsvärd förskjutning till fördel för typen sammanläggningsavhandling. Jag testade även att undersöka ett vetenskapsområde där monografin värderas högt, humaniora, och även där kunde jag skönja samma trend även om den inföll något senare och inte var lika påtaglig. Läs gärna mer i mitt kapitel – ”Att söka förändring”, i antologin ”Världen där utanför” utgiven av Kungliga biblioteket 2018 (http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hj:diva-39404).

Jag har nu även undersökt hur det ser ut mer specifikt för Jönköping University. I detta fall ville jag bara se om trenden är likartad och jämförde år 2010 med år 2015 för avhandlingar registrerade i DiVA. Det visade sig att år 2010 var relationen mellan de olika avhandlingstyperna vid Jönköping University fördelade på 43% monografier och 57% sammanläggnings­avhandlingar. Hoppar jag fram fem år till 2015 så blev fördelningen 26% av typen monografi jämfört med 74% som var sammanläggningsavhandlingar. Jag kan följaktligen konstatera att utvecklingen varit mer eller mindre densamma för Jönköping University som den varit nationellt. Emellertid gick den mycket snabbare och inträdde något senare. Efter nästa år avser jag att göra en ny femårsavläsning och det blir spännande att se hur relationen förhåller sig i dagsläget. Trenden bör ha avstannat men på vilken nivå?

Är detta något att oroa sig för? Jag vill nog avstå från att uttala mig om det. Det finns säkert för och nackdelar. Svensk forskning har som målsättning att bli mer konkurrenskraftig och internationell. Då är det väl bra med internationell publicering i vetenskapliga artiklar? Samtidigt skall tredje uppgiften lösas och forskningen skall bli tillämpbar för och använd av det omgivande samhället. Redan idag uppger forskare att de upplever det som svårt att kommunicera populärvetenskapligt, de har i regel inte haft möjlighet att utveckla denna förmåga. Den rådande utvecklingen mot korta, strikt fokuserade, akademiska artiklar skrivna på engelska är kanske inte den bästa lösningen. Monografins möjlighet till att utveckla texten, ge utförliga förklaringar samt sätta in kunskapen i ett bredare sammanhang går förlorad. Dessutom finns även alternativet att skriva monografin på svenska, något som jag också noterat blir allt ovanligare. Det är något jag avser att titta närmare på i en kommande bloggpost.

Monografins vara eller inte vara, ja det är frågan. Oavsett vad som händer anser jag att monografin som publikationstyp fyller ett syfte. Den har kvaliteter som inte andra vetenskapliga publikationer har och den bör värnas.