Forskning och tyckande är inte samma sak

Om jag har gjort en vetenskaplig artikel så skickar jag den till en akademisk tidskrift. Där sitter det en editor som är expert på området som tidskriften publicerar sig inom. Hen läser min artikel och ser om den håller måttet för att kunna skickas ut till två till tre andra experter på området. Om så är fallet så tas mitt namn bort från min artikel för att dessa andra experter inte ska påverkas när de läser. Sedan skriver dessa experter ett antal sidor med saker som jag måste förbättra för att min artikel ska kunna tryckas senare. Om de tycker att artikeln är så dålig att den inte kan räddas så säger de det och då finns den ingen möjlighet att få den tryckt i denna tidskrift.

Men om experterna anser att det jag gjort är så pass bra så att arbetet med ett antal månaders extra jobb – där jag justerar allt de kommenterat – så kan jag skicka tillbaka min artikel igen till tidskriften som i sin tur skickar tillbaka artikeln till experterna för att se om arbetet nu håller måttet för att få lov att tryckas.

Det är alltså inte någon liten process för att komma i tryck. Hos vissa journaler som är väl ansedda så säger man nej till 95 procent av alla artiklar som skickas in. Men det stannar inte här. För att vara en väl ansedd forskare ska också andra i forskarsamhället referera till det man gör. Ju mer refererad man är, desto mer ansedd är forskningen man gör.

När jag uttalar mig baserat på forskning gör jag det alltså baserat på resultat som gått igenom olika expertinstanser och där forskningen sedan blivit ordentligt hänvisat till av andra forskare. Det är helt enkelt inte något tyckande. Jag kan många gånger tycka något helt annat personligen, men forskningen stödjer helt enkelt inte det jag själv tycker. Då måste jag vara professionell nog att bortse från min egen åsikt och istället hänvisa till vad andra har kommit fram till.

När jag uttalar mig offentligt får jag ofta till svar att jag har fel, för det jag säger stämmer inte överens med personens eget tyckande. Ofta grundas då dialogen på att personen jag pratar med minsann vet av egen erfarenhet att så inte är fallet eller så har de kanske pratat med någon som tyckte annorlunda och därmed så blir åsikten likvärdig eller till och med överordnad forskningsresultaten i personens ögon.

Men forskningen är till för att dra generella resultat. Det innebär inte att det som forskningen kommer fram till är resultat som alla behöver hålla med om eller tycka lika dant som. Det innebär inte att resultaten inte kan ha undantag, men det innebär att sannolikheten för att det ska vara på det sätt som forskningen kommer fram till är signifikant mycket högre än att det inte skulle vara på det sättet.

Låt mig ge några exempel. Det finns en mycket stor mängd forskning som visar att ekonomisk tillväxt i hög grad drivs av agglomerationseffekter, dvs. de stordriftsfördelar som vi får när vi bor i städer. Det finns även en mycket stor mängd forskning som visar att urbana kvaliteter är viktiga då det gäller att förklara var vi vill bo någonstans. Det finns ända sedan 1950-talet studier, producerade av Nobelpristagare och tusentals forskare efter dessa, som visar att individer blir mer produktiva ju längre de har studerat. När jag hänvisar till dessa så är det inte detsamma som att säga att landsbygden inte producerar några värden eller att inga vill bo på landsbygden eller att lågutbildade inte är produktiva. Men forskningen säger att motsatsen är signifikant mycket vanligare.

Min uppgift är inte att redovisa vad jag själv tycker utan att faktiskt berätta vad alla dessa vetenskapliga studier har kommit fram till. Det är just därför som man säger att forskningen står på giganters axlar. Vi kan helt enkelt inte bara tycka till om saker och ting utan måste förhålla oss till de resultat som forskningen genererat.

Sedan är det helt okej om andra inte håller med…

Denna text har tidigare publicerats i Jönköpings-Posten. Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.