Låt oss prata lite om nettomigration och urbanisering

2016-06-17

Ed Glaeser, en av världens mest kända, nu levande, regionalekonomer sa en gång att det bästa måttet på om en plats är attraktiv eller inte är att titta på hur många människor som flyttar in i relation till de som flyttar ut från platsen. Eller som vi regionalekonomer skulle uttryckt det: hur står det till med nettomigrationen? För den siffran vill vi väldigt gärna ska vara över 0 för annars så krymper platsen.

När platser krymper uppstår en rad negativa effekter. Dels så avtar skattekraften, men det kompenserar vi delvis genom transfereringar mellan svenska kommuner. Men en värre effekt är att marknadskraften avtar. Det innebär att färre individer går ut och handlar, äter, klipper sig osv. vilket gör att affärer, restauranger, kaféer, frisörer och liknande verksamheter – verksamheter som är med och bidrar till att göra en plats attraktiv – sakta men säkert försvinner. Det innebär också att det blir färre barn på platsen, färre som tankar bilen, färre som uppsöker sjukvård…och efter en tid tenderar även funktioner som skolor, vårdcentraler och bensinmackar att dras ner ibland till och med försvinna helt. En plats som krymper tenderar också ha en mindre attraktiv arbetsmarknad, eftersom kunskapen sällan förnyas. Det blir därför mindre attraktivt för företag att starta upp verksamheter här och de som redan finns på plats tenderar att flytta därifrån. Att ha en positiv nettomigration är alltså väldigt viktigt och också något som svenska kommuner är väl medvetna om.

En annan aspekt i detta sammanhang är att det främst är yngre individer som flyttar. Deras flyttmönster och platspreferenser sätter därför i hög grad agendan för utvecklingen av svenska platser. Demografin skiljer sig väsentligt åt mellan svenska kommuner och i vissa har medelåldern ökat drastiskt över tiden.

Under senare tid har det uppstått en rad förändringar och diskussioner. Försvarare av mindre platser har förklarat att urbaniseringen nu avtar och att mindre platser växer igen. Man förklarar även att Stockholm främst växer baserat på invandring (något som förvisso även är sant för de flesta mindre platserna i Sverige). Man talar även om hur mindre platser inte alls tappar invånare utan faktiskt ofta går med plus om man bara tar hänsyn till inrikes omförflyttningar. En annan faktor som lyfts upp är att de mindre platserna inte har problem med utflyttningen – det är bara att det föds färre barn. Detta är dock helt rimligt när vi haft en utflyttning av yngre individer under en lång tid och medelåldern har höjts.

Eftersom urbaniseringen har pågått i över 200 år tycker jag att det känns rimligt att vi använder oss av siffror över åtminstone ett decennium för att se lite närmare på hur mönstren ser ut. Baserat på siffror från SCB har jag sammanställt det totala antalet inflyttningar respektive utflyttningar som skett till svenska kommuner under de senaste åren. Jag tar bara med individer som innan flytten bott i en annan svensk kommun.

Den första kartan (nedan) visar nettomigrationen mellan åren 2006-2015 för individer i åldern 0-44 år. Jag väljer denna grupp eftersom den är viktig i relation till konsumtion på platsen, tillgång till skolor, och inte minst förnyelse på arbetsmarknaden.

De röda områdena hade en negativ nettomigration i åldern 0-44 år mellan åren 2006-2015. Ju grönare område, i desto högre grad hade kommunen en positiv nettomigration av denna grupp. Klart är att en majoritet av Sveriges kommuner är antingen röda eller orange, dvs. tillhör de grupper som antingen minskat eller ökat i låg grad. Tabellen nedan visar vilka kommuner som var de stora vinnarna respektive förlorarna:

Totalt var det alltså 84 371 fler individer i åldern 0-44 år som flyttade in än vad som flyttade ifrån Stockholms kommun mellan åren 2006-2015. I Göteborg var det 33 004 och Malmö 30 018. Sammantaget i dessa tre toppkommuner var det alltså nästan 150 000 fler som flyttade in än vad som flyttade ut i åldern 0-44 år under det senaste decenniet. Det är en ökning med nästan 15 000 unga per år eller 290 personer per vecka som i högre grad flyttade in än ut till dessa tre svenska kommuner och detta när vi enbart tar hänsyn till flyttar mellan svenska kommuner. I övrigt hittar vi närliggande kommuner till Stockholm på topplistan liksom en rad kärnkommuner som fungerar som ekonomiska motorer i sina respektive arbetsmarknadsregioner. På andra sidan av tabellen hittar vi de kommuner som hade högst negativ nettomigration i åldern 0-44 år under det senaste decenniet.

Men faktum är att vissa kommuner faktiskt i högre grad fungerar som boendekommuner för en något äldre generation. Vi tar därför och tittar på kartan över vilka kommuner som hade störst respektive lägst nettomigration mellan åren 2006-2015 i åldern 45 år och uppåt:

Först av allt notera att skalan är annorlunda, eftersom väsentligt färre äldre än yngre flyttar över en kommungräns. Men fortfarande är de röda kommunerna de med negativ nettomigration i åldern 45+ och de orange de kommuner som har lägst positiva värden – kommuner som utgör en majoritet. Tabellen nedan visar vilka kommuner som ökade respektive minskade mest i denna ålderskategori under 2006-2015:

Stockholm och Malmö kommer fortfarande upp på topp 10 listan. Samtidigt hittar vi också en rad kommuner som är de ekonomiska motorerna i sina regioner, men inte en del av storregionerna. Vi hittar exempelvis kuststäder som Varberg, Halmstad, Ystad och Falkenberg, som även i hög grad attraherar sommarboende befolkning. Norrtälje i toppen hade 3 218 fler 45+:are som flyttade in än vad som flyttade ut mellan 2006-2015. I Stockholm var motsvarande siffra drygt 3 000, följt av Varberg och Halmstad. I botten av listan hittar vi kommunerna Huddinge, Botkyrka och Mölndal som hade mest omfattande negativ nettomigration.

Det är intressant att notera att de platser som har hög nettomigration i åldern 0-44 år också har något större sannolikhet att ha det i åldern 45+. Korrelationen mellan de två är 0.278 och signifikant. Det är också värt att notera att omförflyttningarna i den yngre gruppen är så pass mycket större att eventuella, positiva nettomigrationssiffror för den äldre gruppen generellt sett inte kan kompensera för ett stort tapp i den yngre kategorin.

Om vi bortser från ålderskategorierna och istället tittar på den totala nettomigrationen mellan 2006 och 2015 så får vi följande karta:

De röda kommunerna är de som haft en total negativ nettomigration mellan åren 2006-2015, dvs. fler människor flyttade härifrån än vad man flyttade hit. De gröna kommunerna är de stora vinnarna. Här har flest flyttat in i relation till vad de har flyttat ut med ett netto om 10 000 eller fler. Tabellen nedan visar vilka dessa kommuner är:

Och här råder inga överraskningar. Stockholm, Göteborg och Malmö ligger som förväntat i toppen av listan följt av Uppsala, Helsingborg och Örebro. Sammantaget var det över 230 000 fler som flyttade in än som flyttade ut till de tio platser som återfinns i toppen av listan. Och åter igen – vi talar bara om omflyttningar mellan svenska kommuner.

Finns det då några samband mellan platsens storlek och nettomigrationen? Ungas har en korrelation på 0,598 med befolkningsstorleken (för år 2006), för äldre är siffran 0,231 och signifikant och för totala nettomigrationen är korrelationen 0,601. Platser som växer och som har en positiv nettomigration – också när vi bortser från invandring – är alltså de urbana regioner som redan 2006 var väsentligt större. Detta är läget och det vi har att förhålla oss till – vare sig vi vill det eller ej. Vill vi förbättra läget på de platser som inte växer bör vi förstå hur utvecklingen faktiskt ligger till och istället börja utforma strategier givet läget. Att hävda att urbaniseringen är en myt hjälper just ingen alls.