Konsumtionsstaden del 3: här är Sveriges mest attraktiva platser

Urban productivity premium + Urban amenity premium = Urban rent premium

Med andra ord: det extra som man tjänar i inkomst på en växande plats plus de värden som man upplever i övrigt på platsen (inte minst då det gäller konsumtionen) i kombination är vad individerna är villiga att betala för att bo där.

Utgår vi från att detta stämmer kan vi kasta om ekvationen till följande istället:

Urban rent premium – Urban productivity premium = Urban amenity premium

Med andra ord kan vi få ett mått på hur pass attraktiv en plats är genom att ta fram kostnaden för att bo där och se den som en funktion av attraktionskraften och den extra inkomst man kan förväntas få genom att bo där.

Så låt oss titta på hur det ser ut i Sveriges kommuner idag. Kartan nedan visar just på hur stor del av boendekostnaden som inte kan förklaras av att man tjänar mer pengar där*, med andra ord en karta över attraktionskraften i svenska kommuner:

De röda platserna är alltså kommuner där individer är villiga att betala betydligt mycket mer än vad den extra inkomst de tjänar där kan förklara, medan de gröna platserna är kommuner där huspriserna är väsentligt mycket lägre än vad man skulle kunna förvänta sig givet inkomsten. Och om vi tittar på det kommuner som på detta vis skulle anses som mest respektive minst attraktiva (givet inkomsterna och huspriserna) så får vi följande topp 10-lista baserat på år 2013 års data:

Allra högst amenity-värde hittar vi i Solna, Sundbyberg och Malmö. Här betalar man alltså väsentligt mycket mer i boendekostnad än vad inkomsterna kan förklara. Längre ner på listan hittar vi Göteborg, Botkyrka och Lidingö, följt av Strömstad, Stockholm, Burlöv och Tanum. I samtliga dessa kommuner är man alltså beredd att betala väsentligt mycket mer för sitt boende än vad inkomsterna kan förklara. De kommuner som betalar mycket mindre än förväntat för sitt boende och därmed ligger längst ned på amenity-indexet är Gällivare och Kiruna, följt av Lomma, Malå och Nykvarn. Rent generellt hittar vi relativt många storstadskommuner längst upp på listan och relativt många Norrlandskommuner längst ner. Men intressant är ändå att exempelvis både Lomma och Täby ligger i botten.

Intressant är att se hur viljan att betala extra för att få bo på vissa platser har ökat under det senaste decenniet. I kartan nedan visar vi samma amenity-index men för år 2003:

Skillnaderna mellan kommunerna tio år tidigare är betydligt mindre jämfört med år 2013. Det innebär att betalningsviljan för att få tillgång till dessa värden har ökat med tiden. Nästa karta visar just på hur amenity-indexet förändrats under åren 2003 till 2013:

På de röda, men även orange platserna har viljan att betala extra för boendet (mer än vad inkomstökningen kan förklara) ökat allra mest. På de gröna platserna har betalningsviljan istället minskat över tiden. Tabellen nedan illustrera de tio platser som sett de största förändringarna över det senaste decenniet:

I topp hittar vi Solna, Sundbyberg och Lidingö – alla kommuner i Stockholmsregionen, följt av Malmö och Strömstad. I botten av listan hittar vi istället Gällivare, Nykvarn och Kiruna, men också Lomma, Vaxholm och Pajala.

Vad den här förändringen kan tänkas bero på kommer jag att tala om i nästa veckas bloggpost.

Vill du veta hur din kommun ligger till i attraktionskraft på amenity-indexet eller hur det förändrats över senaste decenniet? Kontakta då Emil Danielsson på emil.danielsson@ju.se

*Tekniskt sett kör vi en regression där inkomster förklarar huspriser. Vi sparar den ostandardiserade residualen och låter den vara ett mått på attraktionskraften.