Urbana normer, attraktiva platser och ett land i förändring

Personligen har jag väldigt svårt för den här typen av diskussioner. För det första tror jag inte att jag personligen har någon större påverkan på den urbanisering som just nu pågår i samtliga länder världen över. Dessutom har den här utvecklingen pågått långt innan jag satte mina händer i min första regionalekonomiska bok. Min egen påverkan på processen ser jag därför som mycket marginell.

För det andra så tror jag inte att man räddar en problematisk situation genom att förneka dess existens. Tvärtom tycker jag att det är min skyldighet som forskare i regionalekonomi att lyfta upp problem som finns för att öka medvetenheten om dem och förhoppningsvis vara med och öka kunskapen om hur vi kan arbeta för att förbättra situationen.

För det tredje så märker jag ofta att individer blir arga för att de personligen inte håller med om det jag säger. De tycker att landsbygden har mycket bättre kvaliteter än staden, så därmed måste det jag säger vara fel. Detta tycker jag är det mest problematiska med hela situationen. Genom att tro att alla delar samma preferensstruktur som man själv, så kommer man inte att förstå problematiken. Faktum är att landsbygden har tappat befolkning i relation mot staden under mycket lång tid – inte bara i Sverige utan i de flesta länderna i världen. Detta är något som vi måste förhålla oss till. Jag blir förskräckt när jag får kommentarer om att urbaniseringen måste stoppas. För mig är det en grundläggande rättighet att ALLA skall få välja att bo var de vill. Och under decennier har fler valt att bo i städer. Detta är något som jag tycker måste vara en grundläggande rättighet. Diskussionen bör därför fokusera på hur vi ändå bibehåller en god livskvalitet för alla de som inte vill flytta till en stad utan som ser landsbygden som det självklara valet för dem.

Många talar också om att det är den urbana normen som gör att människor flyttar till städer och som gör att landsbygden går dåligt. Låt mig först förklara att jag absolut kan hålla med om att en sådan norm faktiskt råder och att jag vet flera som för en mycket nyanserad diskussion om denna norm (inte minst duktiga Maria Lillieström och Johanna Nilsson Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. som ligger bakom Harifran.nu).

Men för mig blir det mycket problematiskt om vi stannar vid denna förklaring. Urbaniseringen har pågått i över två hundra år och pågår i princip i samtliga länder i världen. Att förklara det med en urban norm är långt ifrån tillräckligt. Det finns mängder med forskning som visar på attraktionskraften i en omfattande arbetsmarknad, en stor valmöjlighet vad gäller konsumtion av varor och tjänster, tillgång till kultur och andra upplevelser – allt det som kommer i takt med att en plats blir större. Att bortse från hela denna forskning och att bortse från att detta faktiskt är attraktiva faktorer för väldigt många individer begränsar vår möjlighet att förstå problemet.

Det betyder inte att det inte finns en urban norm, men att tro att bekämpandet av denna norm per automatik begränsar urbaniseringen tycker jag är att förenkla situationen. Jag skulle vilja se en mer nyanserad diskussion kring landsbygdsvecklingen i Sverige för att förstärka och förbättra utvecklingen av dessa platser. Jag tror att tillgång till bredband och närvaron av statliga jobb kan förstärka dessa platser, men arbetet måste vara mycket mer omfattande än så. Det handlar om att dessa platser (i likhet med större platser) måste samla sina viktigaste aktörer för att i högre grad samarbeta och lägga upp strategier för platsens framtid. Näringsliv och fastighetsägare måste arbeta sida vid sida med politiken och tjänstemännen på platsen. Det handlar även om att hitta mer långtgående samarbeten mellan mindre kommuner.

När jag talade med Expressens Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.Patrik Kronqvist Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. sa jag att jag inte tror att alla platser kommer att överleva på sikt. Detta baserar jag på statistik över befolkningsutveckling i kombination med att jag har träffat ledningen för cirka 200 kommuner i landet under de senaste tio åren – och långt ifrån alla har förstått vilken utmaning de står inför. Men sedan finns det också en rad små kommuner som är fantastiskt duktiga och framgångsrika i sitt arbete. De har förstått att kraften måste komma från platsen själv och att ingen utifrån kommer att avgöra deras framtid. För dessa mindre platser ser jag en väldigt ljus framtid.

Mitt jobb som forskare är att berätta om det jag ser i min och andras relaterade forskning. När jag säger att landsbygden har omfattande problem så gör jag inte det för att smutskasta denna fantastiska del av vårt land, utan för att föra upp frågan på vår agenda så att vi kan börja förhålla oss till den. För även om jag tvivlar på att hela Sverige kommer att leva på sikt så tycker jag att det är önskvärt att en så stor del som möjligt kommer att göra det.