Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.
Växer urbana regioner snabbare?
Under en längre tidsperiod har det funnits en debatt om huruvida det faktiskt pågår en urbanisering eller inte. En del Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. hävdar att så inte alls är fallet, andra Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.hävdar att vi är på väg att se ett trendbrott. SCB Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.publicerade nyligen att urbaniseringen inte längre sker på glesbygdens bekostnad, eftersom befolkningen i tätorterna fortsätter att öka samtidigt som landsbygdens befolkning nästan är oförändrad. Urbaniseringen sker inte längre genom stora omflyttningar från landsbygden till städerna. Tätorterna växer främst genom invandring och fler födda.
Samtidigt har jag visat här på Vertikals Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.hur stora regioner blir allt större medan mindre regioner blir allt mindre. Det finns med andra ord relativt många nyanser i diskussionen, men alltför ofta så slutar det i en diskussion som låter ungefär såhär ”Alla vill faktiskt inte bo i Stockholm”. Och detta är naturligtvis en helt korrekt iakttagelse eftersom en majoritet av Sveriges befolkning bor utanför Stockholmsregionen. Men problemet är att diskussionerna stannar i denna motsättning: Stockholm vs. resten. Antingen är man för eller emot.
Jag skulle vilja nyansera den här diskussionen. För mig är det inte en fråga om Stockholm eller inte. För mig är det en fråga om att det i takt med att befolkningen bor tätare så uppstår en rad ”urbana värden”. När människor bor tätare så blir det ett starkare marknadsunderlag för att fler verksamheter skall kunna klara sig. Om det bor tillräckligt många människor i närhetet – som dessutom har möjlighet att ta sig fram via cykel eller genom att promenera – så finns det bättre möjligheter för caféer, restauranger, kultur och andra typer av upplevelser att få fäste, eftersom tillräckligt många kunder finns i närheten. Det finns också möjlighet för lite udda verksamheter, som den genomsnittlige konsumenten inte använder sig av så ofta men ändå uppskattar att ha i sin närhet, att få fäste. Det finns underlag för specialbutiker som kanske specialiserat sig på en liten nisch att klara sig bättre. Sammantaget är det detta som skapar den urbana miljön. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara en storstad vi talar om, utan tillräckligt mycket individer som bor på ett visst geografiskt utrymme. Liknande miljöer hittar vi även i stadskärnorna i våra mellanstora städer idag.
Och tittar vi på data från SCB hur befolkningstäthet och befolkningstillväxten har sett ut i svenska kommuner sedan år 2000 så ser vi ett klart samband. Figuren nedan visar på genomsnittlig årligt befolkningstillväxt sedan dess i relation till hur hög befolkningstätheten var vid startåret 2000*:
Till att börja med kan vi konstatera att det finns ett klart samband mellan hur pass hög befolkningstätheten var år 2000 och hur stor den genomsnittliga befolkningsökningen har varit sedan dess. Korrelationen mellan de två är 0,677. Men vad som också är intressant är att den genomsnittliga befolkningsökningen inte tycks ta fart förrän man har uppnått en viss befolkningstäthet (ungefär motsvarande medianvärdet om ca. 30 individer per kvadratkilometer). Utav de totalt 135 kommunerna som minskade i genomsnittlig årlig befolkningsökning hade 121 kommuner en befolkningstäthet under detta värde. Bland de kommuner som ökade hade 125 kommuner en befolkningstäthet kring detta värde eller över. Och tittar vi på hur hög befolkningstäthet var år 2000 i de kommuner som senare minskande befolkningsmässigt varje år var den i genomsnitt 15 personer per kvadratkilometer, vilket kan jämföras med genomsnittet i kommunerna med ökande befolkning. Här var istället den genomsnittliga befolkningstätheten år 2000 hela 218 personer per kvadratkilometer.
Det är viktigt att inte förväxla den här diskussionen med att ”alla vill bo i urbana regioner”. Tvärtom tycks det vara så att människor tycks vara relativt duktiga på att hitta en plats som passa dem. När jag och min kollega Richard Florida för några år sedan genomförde en analys tillsammans med Gallup så visade det sig att fler än 9 av 10 var mycket nöjda med sitt val av boendeplats. Kanske är det också därför som det är så svårt att förstå sig på den som har en annan preferens?
Men faktum är att storlek idag är viktigt och att urbana regioner med fler invånare per kvadratkilometer växer snabbare än de som har en lägre befolkningstäthet. Jag tror att det är viktigt att diskutera om man kan dra någon lärdom av vilken typ av miljöer som utvecklas på de platser som har sisådär 30 personer per kvadratkilometer eller något mer, för att se om man kan utveckla dessa miljöer i något mindre skala på platser med negativ befolkningsutveckling.
*eftersom en större mängd kommuner haft en negativ befolkningsökning så har jag justerat befolkningsökningstalet så att samtliga värden är positiva innan det loggats.
**eftersom Knivsta brutits ut från Uppsala under den här tidsperioden behandlas kommunen som en del av Uppsala för att kunna göra en relation mellan befolkningstätheten år 2000 och befolkningsförändringen därefter fram tills idag.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.