Är urbaniseringen en myt?

Det grundläggande problemet i analysen är att det sägs att man enbart bör titta på inrikes flyttningar (”Ska man tala om urbanisering så måste man titta på rörelserna inom Sverige…”). Varför så skulle vara fallet framgår inte riktigt. På samma sätt som städer som New York och London lockar till sig människor från hela världen, har Stockholm inte bara till uppgift att attrahera människor som redan bor i Sverige. Regionen skall också vara en arbetsmarknad för internationell arbetskraft. Nu inser jag också att det inte bara är högutbildad internationell arbetskraft som utgör inflyttningen från andra länder utan att även individer med lägre utbildning väljer att bosätta sig här (vilket naturligtvis är precis så det skall vara). Dock kvarstår det faktum att de faktiskt väljer platsen de vill bo på (så länge som vi inte räknar in flyktingmottagande Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.– vilket dock tenderar att vara mer omfattande just på platser med negativ nettomigration oavsett om vi ser till enbart inrikes flyttningar eller samtliga flyttningar.

Är då urbaniseringen en myt? Låt oss titta på de tre storstadsregionerna hur utvecklingen har varit under 2014 baserat på siffror från SCB Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.:

Till att börja med kan vi konstatera att Storstockholm hade en skillnad mellan inflyttningar och utflyttningar med totalt 20 843 personer. Motsvarande siffra för Göteborgsregionen är 8 102 individer och för Malmöregionen 5 330 individer.

Vad gäller skillnaden mellan immigrationen och emigrationen så har Storstockholm även här ett klart överskott med 16 776 individer, Göteborgs-regionen med 6 053 individer och Malmöregionen med 3 643 individer. Och det är just skillnaden mellan dessa två kategorier som Cornucopia tycker att man bör justera för när man säger att man enbart skall titta på inrikes flyttningar. Det innebär alltså att man skulle titta på å ena sidan ”inflyttningar minus immigrationen” och sedan dra bort ”utflyttningar minus emigrationen”. I detta fall innebär det att ökningen under 2014 var 4 067 individer i Storstockholm, 2 049 i Göteborgs-regionen på och 1 687 i Malmö-regionen.

Nu menar Cornucopia att en sammanlagd inflytt till dessa storstadsregioner med 7 803 individer inte är någon urbanisering att tala om. Men om vi utför samma beräkning på Sveriges kommuner (dvs. enbart tar med inrikes flyttmönster och tar bort immigation och emigration), så har vi enbart 131 kommuner med en positiv nettomigration. En majoritet av kommunerna minskar – och det är inte främst kommunerna i storstadsregionerna. Kartan nedan visar vilka kommuner som får största respektive lägsta siffrorna:

Värt att notera är att det faktiskt inte finns någon region som har en starkare befolkningstillväxt än Stockholm, Göteborg och Malmös regioner. Och faktum är att kartan för den totala nettomigrationen (dvs. även utan justeringen för immigration och emigration) ser i princip lika dan ut – bara med något större siffror (och det är ju de facto dessa siffror som kommunerna ökar med – dvs. där både immigration och emigration räknas med):

Poängen är att det i allra högsta grad pågår en urbanisering där storstadsregionerna är de stora vinnarna. Figuren nedan visar befolkningsutvecklingen i svenska arbetsmarknadsregioner sedan 1968.

Den blå linjen är den genomsnittliga befolkningsutvecklingen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Den röda är för arbetsmarknadsregioner som 1968 hade en befolkning över 100 000 invånare (men som låg utanför storstadsregionerna). Den gröna visar befolkningsutvecklingen i arbetsmarknadsregioner som 1968 hade en befolkning som var över 25 000 invånare (men färre än 100 000). Den lila linjen visar befolkningsutvecklingen för arbetsmarknadsregioner som redan 1968 hade färre än 25 000 invånare. Stora blir större, små blir mindre. Och klart är att att ingen mindre kommun vinner på att driva tesen att urbaniseringen är en myt. Detta är istället en fråga som behöver komma upp på agendan för med avtagande befolkningsunderlag så ökar gapet till de stora regionerna allt mer – och med det kommer en sviktande arbetsmarknad, minskande attraktivitet och andra socio-ekonomiska problem. Och denna verklighet är allt annat än en myt!