Kreativa jobb – för alla och överallt?

2015-01-29

universitetsutbildning entreprenörentreprenörskap kreativaklassen

I veckan som gick var det en intressant debatt i Expressen. Kulturminister Alice Bah Kuhnke och skolminister Gustav Fridolin skrev Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.om att estetiska lärprocesser medför att barnets naturliga lust att lära triggas och att skolan därför bör genomsyras av kultur. De skriver också att ”(d)e professionella kulturskaparnas verksamheter är i dag inte en liten strösyssla vid kanten av ekonomin, det är en av Sveriges stora exportindustrier som ger jobb och försörjning åt upp emot 100 000 människor”. Dagen efter kom flera svar på deras inlägg. Rebecka Uvell Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. flaggade för att vi riskerar att tappa ännu mer i kompetens på detta vis, att ”mer teater inte alls räddar skolan” och att eleverna riskerar att stå som de stora förlorarna i efterhand.

Debatten är mycket intressant. Samtidigt som de sk. kreativa näringarna ökar i betydelse så finns det också en tro på att de kan få fäste och ibland till och med rädda den regionala ekonomin på många platser i landet. Många tror också att det räcker med att vara kreativ och att ha talang för att nå framgång. Min egen forskning Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.har dock visat på hur kreativa näringar främst har förutsättningar för att skapa tillväxt – och inte minst klara sig på egen hand – i större städer. I USA är det i princip bara New York och Los Angeles, de två största regionerna, som dessa kreativa näringar är överrepresenterade. Redan i mångmiljonstaden Chicago är sektorn mindre koncentrerad än förväntat givet stadens storlek (med andra ord, Chicago har en högre andel av den amerikanska befolkningen som helhet, än vad de har en andel som jobbar i kreativa näringar).

Men många av dessa kreativa yrken är väldigt attraktiva, inte minst för en yngre generation. Följden blir också att fler utbildningar av detta slag erbjuds från framförallt gymnasier, men även på högskolenivå. I veckan tittade jag och min samarbetspartner doktorand Taylor Brydges Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. från Uppsala Universitet lite närmare på ett av många attraktiva, kreativa yrken – modedesigner. Baserat på data från SCB beräknade vi hur många fler som valt att utbilda sig till just detta under de senaste åren. Mellan åren 2006-2011 (vilket är de senaste åren vi har tillgång till den här typen av data) utbildades det 1187 modedesigners i Sverige på olika utbildningsnivåer. Detta kan jämföras med de sex år som förgick denna tidsperiod då 394 modedesigners utbildades, eller ytterligare sex år tillbaka då 272 modedesigners utbildades. Med andra ord har ökningen av antal utexaminerade modedesigners ökat markant.

Vi valde att titta närmare på vad individer som utbildat sig till modedesigners gör idag. Faktum är att i Sverige finns det enbart 137 personer som har en examen i modedesign och som också arbetar som modedesigner. Utav dessa så hade 82 procent någon form av eftergymnasial utbildning i modedesign. 85 procent av dem jobbade i antingen Stockholm eller Göteborg.

Samtidigt fanns det en väsentligt större grupp, närmare 1809 individer (över 96 procent kvinnor) som hade utbildat sig till modedesigner men som idag jobbade som något helt annat. Dock hade 80 procent i denna grupp inte någon eftergymnasial utbildning utan utbildningen hade erhållits på gymnasienivå som högst.Vanliga yrken i denna grupp var att arbeta i affär av något slag, på restaurang, barnskötare, städare eller på kontor. Dessutom var det en väsentligt lägre andel i denna grupp som arbetade i Stockholm eller Göteborg (mindre än 50 procent).

Kan det då vara så att dessa arbetar med andra saker för att det helt enkelt inte finns några jobb som just modedesigner? Kanske inte. För samma data från SCB visar att det samtidigt finns 9344 individer som arbetar som modedesigners, men som har en helt annan examen än inom just modedesign. En relativt stor andel har någon bred generell utbildning i botten, det finns även en viss andel marknadsförare, ekonomer och till och med ingenjörer. Vi hittar även individer med utbildning inom grafisk design i denna grupp. Gemensamt för dem är att en majoritet har en eftergymnasial utbildning av något slag och nästan 60 procent av dem bor i antingen Stockholm eller Göteborg. I denna grupp hittar vi också en väsentligt mycket lägre andel kvinnor – 46 procent vilket kan jämföras med 96 procent i gruppen som utbildat sig till modedesigner men som idag jobbade som något helt annat.

Det här väcker vissa frågor om kreativitet och kultur i skolan och dess koppling till framtidsjobb – precis den diskussion som Fridolin/Kuhnke vs. Uvell för. Kan det vara så att även kreativa yrken som detta kräver att man har en gedigen utbildning, gärna på universitetsnivå, för att man faktiskt skall ha en chans att jobba som modedesigner efter det att man är klar? Kan det vara så att en utbildning i modedesign på gymnasienivå faktiskt stjälper mer än hjälper om man är en ung (framförallt) tjej som drömmer om att jobba med modedesign? Och kan det vara så att sannolikheten att kunna jobba som modedesigner är försvinnande liten om man inte vill bo i Stockholm eller Göteborg på sikt – så liten att man kanske bör fundera på en annan karriärväg? Och kan det vara så att en stor del av den ekonomiska utdelningen från den kreativa sektorn – och de av ministrarna 100 000 nämnda jobben – i högre grad sammanfaller med en högre utbildning ofta av ett helt annat mer traditionellt slag?