Professor i nationalekonomi; forskar om regional utveckling, städer och kreativitet, gillar städer i alla former.
De kommer inte hem när de skaffar barn
När mina siffror över ungas flyttmönster publicerades förra året blev det mycket reaktioner, men en av de vanligaste var att åldersspannet 18 till 25 år inte täcker in de som kommer tillbaka hem när de skaffar barn. Denna vecka förlänger jag därför åldersspannet och ser i vilken grad antalet unga förändras mellan 18 och 30 år, där det senare är den ungefärliga medelåldern för första barnet i Sverige (kvinnor är något yngre, män är något äldre). Kartan nedan visar på förändringen över tiden. Givet antalet 18-åringar som svenska kommuner hade år 2001, hur många 30-åringar fanns det där tolv år senare.
Om vi jämför med siffrorna förra veckan, där 254 kommuner hade färre 25-åringar kvar jämfört med vad man hade 18-åringar sju år tidigare, så ser läget marginellt bättre ut för vissa kommuner. Nu är det 240 kommuner som har färre 30-åringar 2013 än vad man hade 18-åringar 2001. Men fortfarande är läget mycket problematiskt. På kartan är det enbart de röda kommunerna som har fler unga kvar i 30-års åldern än vad de började med tolv år tidigare. Tabellen nedan listar de största vinnarna och förlorarna:
Den stora vinnaren är Stockholm. Här fanns nästan 11000 fler 30-åringar år 2013 jämfört med hur många 18-åringar som bodde här år 2001. De övriga två storstadsregionerna är de två andra vinnarna. Göteborg ökade med drygt 5000 unga under den här tolvårsperioden och Malmö ökade med nästan 3500.Solna och Uppsala ökade båda med mer än 1000 unga, medan Linköping, Sundbyberg, Umeå, Lund och Västerås samtliga ökade med mer än 500 unga under de här tolv åren.
I botten på listan hittar vi Gotland som hade 211 färre 30-åringar 2013 än vad man hade 18-åringar tolv år tidigare. Täby, Skellefteå, Kungsbacka och Örnsköldsvik har också samtliga tappat fler än 150 unga, följt av Vellinge, Västervik, Lerum, Mark och Gislaved.
Man skall samtidigt komma ihåg att ett visst tapp kan få olika effekt beroende på hur många 18-åringar man faktiskt började med. I en kommun som startar på flera hundra 18-åringar så märks ett tapp om 10 personer betydligt mindre än i en kommun som startade med 50 18-åringar. Vi går därför vidare och ser vilka kommuner som var vinnare respektive förlorare procentuellt sett. Tabellen nedan listar dessa:
I toppen av listan hittar vi nu Solna som under dessa tolv år ökat med nästan 300 procent unga. Detta är samma kommun som också ökade mest procentuellt sett då vi tittade på skillnaden mellan 18 och 25 år i förra veckan. Men skillnaden nu är en ytterligare ökning om hundra procentenheter. Även Sundbyberg har ökat med nästan 250 procent. Stockholm, Göteborg och Malmö hamnar alla högt på listan även procentuellt sett (samtliga med en ökning om mer än 100 procent). Linköping ökade med 53 procent, Uppsala med 51 procent, medan Lund, Umeå och Strömstad ökade med över 40 procent.
Den kommun som tappade flest unga procentuellt mellan 2001 och 2013 var Övertorneå. Här hade man 65 procent färre 18-åringar 2013 jämfört med vad man hade 18-åringar tolv år tidigare. Dorotea hade tappat drygt 60 procent. Ödeshög, Bräcke, Borgholm, Storfors, Åsele, Laxå, Ljusnarsberg och Gullspång hade tappat hälften eller mer jämfört med hur läget var tolv år tidigare.
Sverige är inte längre ett Sverige utan två. Genom en rad omflyttningar, framförallt av den yngre generationen, så hittar vi idag ett topplag bestående av kärnkommuner och framförallt storstadsregionerna. Detta har vänt upp och ner på regionala demografiska mönster, regionala arbetsmarknader…och inte minst den regionala framtidsutsikten. Valet i september var bara en signal om hur långt avståndet mellan stad och landsbygd håller på att bli.
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.
