Stefan Attefall – det är precis tvärt om…

Vilken undersökning som Stefan Attefall hänvisar till är något oklart. Men han är bergsäker på att så är fallet. Vi vill bo nära natur och i småhus – gärna av trä, istället för betonghus inne i städer. Som ekonom ställer man sig då undrande varför småhus nära natur överlag haft en väsentligt svagare prisutveckling än exempelvis boende inne i stadskärnor i urbana miljöer. Både ur ett utbuds- och efterfrågeperspektiv tycks en satsning på småhus nära natur som en dålig investering.

Samtidigt som detta förslag läggs fram sitter vi med en havererad hyresmarknad, som framförallt är mest kännbar i våra storstadsregioner, med hyresnivåer långt under det rimliga och en omfattande andrahandsmarknad (och inte minst svart marknad) som följd. Är det inte HÄR som kraften bör sättas in? Är det inte detta problem som bostadsministern bör fokusera på? För om inte den här frågan får en rimlig lösning inom en snar framtid så begränsas i vart fall möjligheten att bo som man vill för en mycket stor mängd individer (vilket också ger avtryck i den ekonomiska tillväxten). Det begränsar också möjligheten för företag i storstadsregioner att rekrytera på en global arbetsmarknad, eftersom boendesituationen är så begränsad. Idag är det inte småhus nära natur som är bristvaran. Det är möjligheten att få bo i urbana miljöer med stort utbud av upplevelser och en levande gatumiljö. Det är efterfrågan på detta som gör att människor är villiga att bo trångt, att betala överpriser för andrahandskontrakt – även om bostadsministern är säker på att inom några år kommer de hellre att bo i naturnära småhus av trä.

I ärlighetens namn så speglar bostadsministerns uttalande faktiskt flyttströmmar som rådde för ett antal år sedan. Då hade vi tre stora flyttströmmar: i 18-årsåldern till utbildningsorter, i 25-årsåldern till stora städers stadskärnor och strax efter 30, när barnen kom, till en förort utanför stora städer. Idag har det sista flyttlasset klingat av. Idag stannar en stor del av de som flyttade till stadskärnor kvar där – även efter det att barnen har kommit.

Vi har också sett ett starkt uppsving av det fenomen som kallas ”reverse commuting” – framförallt i storstadsregioner. Vad innebär då det? Jo, om man förr i tiden bodde i förorten, för att det var billigare, så fick man betala i pendlingstid till jobbet. Idag är den snabbast växande gruppen de som väljer att bo i stadskärnan trots att de arbetar i förorten. De väljer alltså BÅDE att betala mer för sitt boende inne i staden samtidigt som det betalar med en längre pendling. Den ENDA anledningen till ett sådant val är att staden har något att erbjuda som är väldigt attraktivt idag.

Till och med USA, förorternas Mecka, upplever idag ett uppsving för stadskärnorna. Dessa växer befolkningsmässigt snabbare än förorterna, nyföretagandet och riskkapitalet placeras i kärnorna, samtidigt som fattigdomen växer allt snabbare i förorterna. De som har möjlighet väljer helt enkelt bort villa och vovve för att slippa spendera timmar i bil, då de glesa förorterna gör det svårt att erbjuda kollektivtrafik. En undersökning från Gallup nyligen visade att 2 av 3 sk. empty nesters, dvs. vuxna med utflugna barn, heller bor i lägenhet i stadskärnan än i villa i förorten. USA, som tidigare har satsat på urban sprawl, försöker idag komma bort från det.

Samtidigt visar mängder med forskning på kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och urban densitet. Ju mer kompakt, desto större fördelar. Det är bra för Sverige som helhet att vi faktiskt VILL flytta till städer (även om detta samtidigt gör det svårt för landsbygden). Trots detta läggs det alltså fram ett förslag på satsningar på småhus.

För mig framstår det som en dålig bostadsstrategi inför framtiden.