Jönköping under Gustav Vasas tid

Jönköping får tullfri export och import

Sedan smålänningarna hade slängt ut Kristian och danskarna hade Gustav Vasa ett gott öga till Jönköpingsborna när han höll herredag (riksdag) i Jönköping mitt under sommaren 1524. Vid tillfället förhandlade han även med danska och lübska ombud men utfärdade samtidigt ett omfattande privilegiebrev för Jönköping. Han bekräftade rätten till tullfri export och import via Nya Lödöse och Söderköping. Han förbjöd landsköp utanför staden, vilket innebar att alla hantverkare och de som ville bedriva handel tvingades att flytta till Jönköping. Obebyggda tomter som tillhörde kyrkor, kloster, adelsmän eller rika borgare i staden skulle genast erbjudas till ”goda borgare”. Ett expansivt byggande påbörjades därmed i staden.

Avveckla Eksjö och Ulricehamn!

På samma sätt som med obebyggda tomter skulle man sälja eller utarrendera oanvända salubodar till handlare i staden. Allt skulle vara fullt ut använt. På så sätt fick Jönköping monopol på all handel i närområdet. De kungliga fogdarna skulle kontrollera att inget såldes på landet, exempelvis oxar och rävskinn eller att yrkesgrupper som guldsmeder eller snickare hade sin näringsverksamhet i staden. Gustav Vasa såg mutor och korruption som det största problemet med fogdarna (tjänstemännen) och det var också det som gjorde att landsköpsförbudet aldrig fullt ut slog igenom. Kampen och handeln mellan städerna var knivskarp. Gustav Vasa gick Jönköpingsborna tillmötes på deras begäran, att marknaden i Eksjö skulle förbjudas och det var med nöd och näppe som Eksjö fick behålla sina stadsprivilegier från 1452. Eksjö fick inte bedriva utrikeshandel eller ha handelskontakt med kuststäderna. Alla Eksjös varor skulle gå via Jönköping. Gustav Vasa hade långtgående planer på att avveckla Ulricehamn (Bogesund) vilket var Jönköpingsbornas önskan.[1] Han ville göra Jönköping till ett handelskraftigt centrum på bekostnad av andra städer runt omkring. Gustav Vasa formulerade Jönköpings utmärka handelsläge med orden:

Jönköping ligger i sådant läge, att landet däromkring haver där av honom stor nytta i mången deras nödtorft och jämväl riket stor tröst därav, att han vid makt hållen bliver.

Gustav Vasa har goda relationer med Jönköping

Jönköpings läge var ytterst centralt även ur ett militärt perspektiv. Staden var gränsstad mot den ständiga fienden Danmark. Det gällde därför att hålla sig väl med de styrande i staden, där ibland Jönköpings borgmästare. Relationen mellan kungen och borgmästare Germund Svensson var så god att han blev kungens mest förtrogne både i staden och hela västra Småland.[2] Germund hade varit den ledande personen i svenskarnas befrielsekrig från danskarna när Kristian II slängdes ut. Germund fick redan 1523 hela Visingsö i förläning som tack. Han blev också fogde för Rumlaborgs län och en slags överförmyndare över andra fogdar. Han fick även militära uppdrag som att bedriva militär underrättelsetjänst genom att sända in spioner på danskt område. Till detta ska läggas att han fick högsta ansvaret av kungen att utse nya präster i Jönköping. Åren mellan 1524 och 1529 hade Jönköping som stad en god relation med staten och Gustav Vasa.

Bröstmjölk från jungfru Maria

Långsamt smög sig skatter, pålagor och förbud mot urgamla hävdvunna rättigheter på smålänningarna. Samtidigt var den så kallade reformationsriksdagen 1527 i Västerås en vattendelare där Gustav Vasa för första gången klargjorde landets nya trosinriktning och den kommande brytningen med påven och katolska kyrkan. Det som ändå ledde till upproren med start 1529 var ekonomiska skäl. Hade det enbart handlat om trosuppfattningen kan man ställa sig frågan varför inte uppror utbröt på fler ställen. I Östergötland var motståndet mot reformationen lika stark. Det framgår av Gustav Vasas egen penna, när han på 1540-talet högljutt klagar över att det i Östergötland dignar av påvedyrkan, bröstmjölk från jungfru Maria och texter om heliga Birgittas uppenbarelser.

Kungens syster kidnappas

Missnöjesyttringarna i Västergötland och Småland 1529 handlade om att Västsverige inte ville förlora den lukrativa handeln över Lödöse, en bit upp utmed Göta älv och därmed även handeln västerut med Lübeck, Nederländerna och England. Gustav Vasa ville att Nederländerna skulle ha tillgång till handel i Östersjön för att på så sätt bryta Hansans handelsmonopol. Detta kunde inte Hansan acceptera som hade monopol på handeln i Norden. Hansan och Gustav Vasa låg vid tiden i bittra förhandlingar om hur mycket som återstod av skulden från Gustav Vasas och svenskarnas befrielsekrig mot danskarna 1520–1523. Gustav Vasa och Hansan hade helt olika uppfattningar och båda sidor var benhårda förhandlare. Ingen gav vika. Hansan låg därmed bakom ett kommande uppror och hade kontakt med rebellerna i Småland och Västergötland som ville störta Gustav Vasa. På så sätt kunde man sätta press på kungen. Ett uppror som alltså hade sina rötter i Jönköping.

Upproret började i Småland med Jönköpings borgmästare Nils Arvidsson i spetsen. Kungens syster Margareta som var på återresa från Tyskland, hade kidnappats och fängslats i Jönköping. Kort dessförinnan hade även kungens fogde slagits ihjäl i Nydala kloster. Det hölls upprorsmöten i Svenarum och Lekeryd där man skrev brev till landskapen Dalarna, Värmland, Gästrikland, Hälsingland och Uppland om att starta uppror mot Gustav Vasa. Läget var ytterst allvarligt för kungen. Med en blandning av förhandlingar, diplomati och hot lyckades Gustav Vasa rida ut stormen i det som kallas Västgötabullret. Margareta släpptes och när Gustav Vasa och Hansan kommit överens om att reglera skulden och Hansans monopol bekräftades, var tyskarna inte längre intresserade av att hjälpa rebellerna i Småland och Västergötland. Ledarna i dessa landskap förstod nu att ett uppror inte längre skulle lyckas. Därmed hann detta uppror 1529 inte bli till ett avgörande hot för kungen. Några av ledarna flydde utomlands och av dem som blev kvar lät kungen avrätta två ledare medan flera fick dryga böter i form av pengar eller oxar. Borgmästare Nils Arvidsson i Jönköping och de inblandade smålänningarna blev till livet benådade, men Jönköping som stad fick som straff att ta emot soldater som skulle inkvarteras hos Jönköpingsborna.[3] Detta för att ha uppsikt över oroshärden, men också för att snabbt kunna sätta in trupper mot både inrikes och utrikes händelser.

Inga extra krigsskatter och inskränkta rättigheter – upproret jäser

Det är lätt att tro, att det lugnade ner sig i Småland efter upproret 1529 och fram till Dackefejden 1542, men under hela 1530-talet jäste det av upproriskhet mot Gustav Vasas skatter och pålagor. Under den så kallade grevefejden 1534–1536 vägrade smålänningarna att betala den extra krigsskatten.[4] Smålänningarna slog ihjäl fogdar och hotade alla ”tjänstemän” som hade med kungen att göra. Man gav understöd till de skånska städerna som stödde Hansan i grevefejden. Hävdvunna rättigheter kränktes och det tålde man inte i Småland. Gustav Vasa förbjöd all byggnation på statlig mark som bestod av ek- och bokskog. Han förbjöd även all utförsel av oxar och hästar och därmed handeln med danska städer. Därefter kom den stora kyrkovisitationen 1541. Den som skulle avskaffa ”vrångvisa lärdomar”, men som i praktiken innebar att Gustav Vasa i själva verket skulle komma att ta sockenkyrkornas silver.

Dackefejden - Nils Dackes inre krets kom från Svarttorp, Ödestugu och Forserum

Nils Dackes uppror började i Södra Möre i juni 1542, men inbegrep så väl östra som västra Småland ända upp till Rumlaborgs län. Runt Jönköping hade Dacke några av sina närmaste män. Nils i Härestorp boende i Svarttorp var Dackes länsman (en polisiär roll). Anders i Hohult, Ödestugu var befallningsman (en slags fogde). Erik i Applakulla i Forserum var en av Dackes rådgivare.[5] Det innebar att Dacke i det närmaste grundade en organisation likt en mindre stat. Hansan som underblåst upproret 1529 var nu efter grevefejden än mer angelägen om att störta Gustav Vasa. I Hansastaden Lübeck gjorde man allt för att underblåsa ett folkligt uppror genom att skriva brev till Dalarna, Hälsingland och Småland att stödja revolten mot Gustav Vasa. Hansan hade också skrivit till städerna Söderköping, Linköping, Nyköping, Vadstena, Jönköping, Kalmar, Västerås, Arboga, Strängnäs och Örebro om att de skulle understödja en revolt mot den svenske kungen. Vad hade då Jönköping för roll i Dackefejden?

Mörda Gustav Vasa!

De ledande i rådet i Jönköping hade haft kontakt med myntmästare Anders Hansson som var den som låg bakom mordplanerna på Gustav Vasa 1536 men där en försupen skeppare i fyllan och villan försa sig och därmed räddade livet på Gustav Vasa. Tanken var att spränga kungen i luften under en gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Efter alla dessa händelser hade kungen med andra ord all anledning att vara misstänksam mot omgivningen.

Jönköpings styrande byter sida och stöder Gustav Vasa

Jönköping hade betydande militära och ekonomiska resurser. Om kungen fick staden emot sig i Dackefejden var det illa. Inför hotet att Jönköping skulle gå över på Dackes sida sänktes statsskatten från 400 till 300 mark. Därtill ville Gustav Vasa stärka handeln i Jönköping och gav order om att alla handlare i Ulricehamn (Bogesund) skulle flytta till Jönköping. Men Ulricehamnsborna vägrade. Jönköpingsborna gick därför inte över på Dackes sida utan valde Gustav Vasa. I det stilleståndsavtal som slöts i november 1542, hade borgmästaren i Jönköping Bengt Larsson och rådmännen Anders Olsson och Peder Skrivare, avgörande roller för att det undertecknades. Det fortsatte dock att jäsa på sina håll i staden. En borgare vid namn Arvid Andersson hade på Allmänningsgatan i Jönköping skrikit ”förrädare” efter borgmästare Bengt Larsson som i sin tur anmälde och åtalade Andersson. Arvid Andersson fälldes i rätten och fick böta. En annan Jönköpingsbo Per Andersson greps och bötfälldes för att med hjälp av en pilbåge försökt skjuta ihjäl fogden i Jönköping. Även han greps, åtalades och ställdes inför rätta varpå han dömdes till böter. Gustav Vasa kunde till slut samla cirka 1 000 soldater i Jönköping för att möta Dackes rebeller.

Ulricehamn- och Eksjöborna måste flytta till Jönköping!

När upproret var över och Dacke skjuten och avrättad i augusti 1543, for kungen skoningslöst fram mot de ledande upprorsmakarna och männen. För Jönköpings del intog Gustav Vasa en försonande attityd. Han sänkte statsskatten ytterligare till 250 mark. Som tack för stödet slapp Jönköpingsborna ta hand om militär personal i staden. I stället flyttades truppernas förläggning till Alvastra och Vadstena. Kungen fortsatte med försöken att lägga ner städer runt Jönköping. Han sade till Ulricehamnsborna på skarpen att flytta till Jönköping. Till Eksjös invånare satte han ett ultimatum att flytta till Jönköping eller Västervik. Några flyttade av ren förskräckelse, men många blev kvar för att se vad som skulle hända, men inget hände.

Gustav Vasa hade efter Dackefejden planer på att göra kyrkan i Jönköping till domkyrka. Sedan 1400-talet hade Jönköping skola, men nu kom ytterligare en utbildning till i Jönköping, en prästutbildning.

​Fästning i Jönköping

Under de sista decennierna av sin regeringstid levde Gustav Vasa i skräck för både yttre och inre fiender. Den yttre fienden handlade om Kristian tyranns arvingar skulle göra anspråk på Sveriges krona. Hans inre fiende var grubblerierna över Västgötabullret, det ständiga missnöjet som pyrde i Småland och de tre Dalupproren. Därtill mordförsöket. I februari 1544 framkommer för första gången att Gustav Vasa ville uppföra en fästning i Jönköping. Ett beslut som fattades på riksdagen i januari 1544. Platsen skulle bli där den gamla borgen legat, Jönköpings hus men som varit riven sedan länge och där nu Gråbrödraklostret låg. Allra först handlade det om att utnyttja de borgare som han tidigare uppmanat att flytta ifrån Eksjö och Ulricehamn i byggnadsverksamheten. Det andra handlade om att anlägga en riktig hamn i Jönköping och iordningställa kanalen till Munksjön så att båttrafikens fulla kapacitet kunde användas in och ut från Vättern. Vidare gav kungen order till skeppsbyggare i Vadstena att bygga båtar så att byggnadsmateriel kunde transporteras över Vättern till Jönköping. Liksom tidigare när Jönköpings hus byggdes behövdes även mängder av proviant till denna fästning varför Gustav Vasa beslöt att anlägga en avelsgård i Jönköping. Syftet var att förse militären med färsk proviant och hästarna med foder och bete.

Rumlaborgs län blir Jönköpings län

Försvarsanläggningen påbörjades dock först 1549 på grund av att slottsbygget i Vadstena tagit mycket tid i anspråk. Kungen gav sin svåger Sten Eriksson Leijonhuvud, i uppdrag att ansvara för fästningsbygget och för detta erhöll han förläningar som Habo och Sandhem samt flera andra socknar i det nyupprättade Jönköpings län i stället för det gamla Rumlaborgs län. Därmed blev Sten Eriksson Leijonhuvud Jönköpings läns första landshövding och i hans uppdrag ingick att använda länets samlade resurser till byggandet av fästningen. Det första året gick åt till att anskaffa redskap och material och först på sommaren 1550 var byggnadsverksamheten i full gång. Projekt blev dock inte enkelt att genomföra. De hårt slitande smålandsbönderna i länet klagade med all rätt över de betungande dagsverken de var ålagda och tvingade att göra på fästningen. Materialet var ett annat stort problem. Landshövding Sten Eriksson tog kalksten från Omberg, men efter ett tag ville Gustav Vasa att det i stället skulle gå till Vadstena slottsbygge. Landshövdingen ville då riva och ta sten från Nydala kloster, men där ville Gustav Vasa anlägga en fästning för att ha kontroll på upproriska smålänningar. Samma problem med kvalificerad arbetskraft. Landshövdingen begärde en duktig murmästare, men han visade sig behövas i Stockholm och Uppsala. Efter många turer mellan landshövdingen och Gustav Vasa, vilka handlade om ständiga avslag om professionella hantverkare utvecklades efter hand en skicklighet hos de hantverkare som var på plats. Fästningen var så pass färdig att man kunde ta emot leveranser av artilleri våren 1556. När danskarna på nytt anföll genom det nordiska sjuårskriget som bröt ut 1563, var fästningen nästan färdig även om förstärkningar av fästningen blev ett ständigt återkommande projekt. Då hade dock Gustav Vasa gått ur tiden och Erik XIV var kung.

Jönköping – en samling små grå timmerstugor

Gatorna i Jönköping var relativt smala och den största Allmänningsgatan var endast 2,5 meter bred. De större gatorna var troligen belagda med kullersten och utmed sidorna rännstenar. Byggnadsmaterialet till husen var av trä så staden bestod av en samling grå timmerstugor med torvtak där röken från skorstenarna ringlade sig upp mot skyn. De var ihopgyttrade vid kyrkan och rådhuset (där stadsprivilegibrevet fanns) på en smal remsa på väster utmed Vättern och i skuggan av det framväxande Jönköpings fästning på västra sidan av Munksjön. Utanför husen låg åkrarna och bortanför dessa fanns allmänningarna där Jönköpingsbornas kor och andra fän betade tillsammans. Ett sådant område var sankmarkerna mellan Munksjön och Rocksjön. Borgare ägde även jord på landsbygden som exempelvis i Järstorp. Det odlades råg och korn med dominans av råg. Jönköpingstrakterna var inte utpräglade brödsädesbygder.

Jönköping – för allt smör i Småland!

Den näring som dominerade i Jönköping med omnejd var boskapsskötsel av hästar, oxar, kor, får, ungnöt, getter, svin och gäss. Den främsta animaliska produktionen utgjordes av smör, ost och talg. Uttrycket ”för allt smör i Småland” kommer härifrån. Den viktigaste exporten var hudar från oxar, kor, kalvar, får och getter. De viltskinn som exporterades från Jönköping var från älg, räv, varg, lo, bäver, ekorre, mård och utter. Av utrikeshandeln med viltskinn via Lödöse stod Jönköping för hela 50 procent. Det var ett ledande skikt av borgare som bedrev export och import i Jönköping. Här finner vi borgmästarna Sven Månsson och Bengt Larsson.[6] Rådmannen Arvid Nilsson och skinnhandlaren Nils Ivarsson. Kyrkovärden Jöns Guldsmed och fogden (polisen) Arvid Nilsson. Den viktigaste importen var salt, olika tyger samt ris, ingefära, anis, saffran och andra kryddor. Utöver detta även fernissa, cinnober[7] och mönja, hattar, skor, knivar, skräddarsaxar och skinnredskap. Jönköpingsborna exporterade till Holland och Lübeck. Ibland följde handlarna med sina varor på Lödöses skepp ut i Europa såsom Jönköpingsbon Anders i Torp gjorde 1546. Långt in på 1500-talet föredrog man export av i stort sett allt över den danska staden Halmstad och Lödöse i stället för över Söderköping. Eksjö exporterade och importerade där emot allt från Söderköping. När gruvdriften i Taberg kom i gång på allvar på 1590-talet blev den lika viktig som hudar och animaliska produkter hade varit tidigare.

Hantverkarna i Jönköping återfanns inom följande branscher som skräddare, skinnare,[8] fällberedare, buntmakare,[9] bältare,[10] pungmakare, sämskmakare, skomakare, guldsmeder, hovslagare, kopparslagare, grytstöpare,[11] verkmästare, svärdslipare, murmästare, målare, timmermän, kyrkospännare,[12] frisörer, skrivare och präntare.[13] Den absolut vanligaste förekommande hantverkaren i Jönköping var skräddaren.[14] Den mest kände Jönköpingshantverkaren är mäster Gudmund i Viktor Rydbergs Vapensmeden, och som har sin motsvarighet i verkligheten. Under åren 1456 och 1548 fanns det tio verkmästare, tre svärdslipare och fyra knivsmeder. Därmed fanns en stor vapentillverkning i Jönköping. När eldhandvapen blev allt vanligare under senare delen av 1500-talet försvann tillverkningen av svärd och armborst.

Invånarantalet var i Jönköping under 1500-talet drygt 2000 personer, men vid marknaderna kom handlare och köpare från hela norra Småland och Västergötland och folkmängden mer än fördubblades.

----

[1] Bogesund döptes om till Ulricehamn 1741, efter drottning Ulrika Eleonora. För enkelhetens skull kallar jag därför staden i fortsättningen för Ulricehamn, men det är historiskt fel och säga så.

[2] Germund Svensson var borgmästare mellan åren 1511–1526.

[3] 1530 fick Jönköpingsborna emellertid nog och begärde att slippa den betungande ekonomiska delen att försörja den svenska militären. Gustav Vasa kontrade med att Jönköping då skulle betala en årlig skatt på 400 mark. Tidigare hade statsskatten bara varit 50 mark. Soldaterna hade också varit förlagda hos adelsmän och präster runt om I Småland.

[4] Grevefejden 1534–1536 är Danmarks största inbördeskrig och handlade om den danska tronföljdsfrågan. På ena sidan stod den protestantiska tronföljaren hertig Kristian av Holstein stödd av Sverige, Holstein och adeln på Jylland. På den andra sidan stod den avsatte katoliken Kristian II som stöddes av biskopar, borgerskap och bönder samt av Hansan i Lübeck. Kriget har fått sitt namn efter greve Kristoffer av Oldenburg, som förde befäl över Lübecks armé. Att Gustav Vasa ingrep berodde på hans ovilja att se sin bittra antagonist Kristian återvända till tronen i Danmark och därmed kanske även till Sverige. Han ville också bli av med de handelsprivilegier som han tidigare hade lovat lübeckarna under befrielsekriget 1520–1523. De svenska insatserna under grevefejden blev framgångsrika. Svenska trupper drev ut de lübska trupperna ur Skåne och Halland. Samtidigt vann svenska flottan utanför Bornholm i juni 1535 sin första större seger i historien. Amiralsskeppet hette Elefanten och högste ansvarig var Måns Svensson Somme. En vecka senare stängde man inne och konfiskerade den förenade flottan på tio lübska skepp i Svendborgs sund (Fyn). Därefter seglade den förenade flottan till Öresund och inneslöt Malmö, Köpenhamn och Landskrona. Den svenska flottan hade därmed varit med och brutit lübeckarnas övervälde till sjöss. När Lübeck dragit sig ur kriget föll den katolska fronten samman. Kristian av Holstein blev kung Kristian III och genomförde reformationen i Danmark. Gustav Vasa fick Lübeck att avsäga sig sina handelsprivilegier i Sverige (de som tidigare utlovats i utbyte mot Hansans stöd i kampen mot Kristian II under befrielsekriget)

[5] Vi vet namnen på dessa därför att Gustav Vasa efter upproret dömde dessa till att betala böter i form av oxar.

[6] Jönköping hade alltid två borgmästare. Det fanns vid denna tid 23 exportörer och 22 importörer i Jönköping.

[7] Cinnober är det viktigaste malmmineralet för framställning av kvicksilver. Det har endast i liten omfattning, i finmalen form, använts till målarfärg. Cinnober förekommer i naturen och är en mycket mjuk, koschenillröd mineral. Det förekommer antingen i små kristaller eller som täta, korniga massor med färg från koschenillrött till blygrått. Cinnober finns i ådror i lera och sandsten på många ställen i Europa.

[8] Garvare.

[9] Körsnärer.

[10] Sadelmakare.

[11] Grytgjutare.

[12] Byggde valv i kyrkor som Kristinakyrkan i Jönköping.

[13] Illustratör.

[14] Ett problem med skråväsendet var att de olika hantverkarna inte fanns samlade på ett ställe. Vagntillverkning kan tas som exempel. Där behövdes timmermän (snickare), smed, målare, och sadelmakare. Vagnen fick därmed flyttas runt i takt med att den tillverkades. Senare under 1700-talet kunde man samlas i ett hus där de olika mästarna kom för att göra sin del av arbetet, så kallade manufakturer.

Åldermannen var högste ansvarig för skråna och samlade alla mästare för respektive skrå till möte varje kvartal. Till det inbjöds borgmästare, rådmännen (kommunstyrelsen), fiskal (polisen) samt notarie (sekreterare). De fick i regel ett arvode om fem till tio riksdaler. Det var en valuta som tillkom senare. Det fanns en mycket viktig social dimension i hantverksskråna. Genom dessa togs änkor omhand och sjuka kunde få ekonomisk hjälp. Skråna hade också egen domstol som behandlade dess görande. De fällde således inte civila domar.