Kalmarunionen och Jönköping 1397 - Drottning Margareta får Rumlaborgs län

Genom en överenskommelse på Dalslands viktigaste fästning[1] Dalaborg och genom fortsatta förhandlingar i Söderköping 1388–1389 mellan Stormannen Bo Jonsson Grip erhöll drottningen som regent kontrollen över de viktigaste slottslänen i Sverige. Rent konkret innebar det att den politiska scenen dominerades av kungamakten och inte stormännen. På en riksdag (herredag) i Nyköping 1396 bestämdes att drottning Margareta skulle erhålla Rumlaborgs län.[2] I Rumlaborgs län ingick Jönköping, Tveta, Vista, Norra Vedbo, Mo, Habo och Fiskebäck. Dessa skulle förvaltas av kungliga fogdar.

Jönköping får exklusiv rätt att föra ut sina varor var som helst i Norden

Jönköping blev på så sätt en självklar plats för drottningen och hennes medregent Erik av Pommern att vistas på.[3] Här passerade Erik när han red sin Eriksgata i februari 1401. Tre år senare gästade både Margareta och Erik Jönköping. Erik utfärdade den 27 juni 1417 ett privilegiebrev gällande Jönköpings handel. Jönköpingsborna fick den exklusiva rätten att föra ut sina varor via vilken hamn de än önskade i Norden. De närmast liggande städerna med hamnar vid denna tid var Lödöse och Söderköping i Sverige samt Halmstad i Danmark. En av de stora näringsgrenarna för Jönköping var oxhandeln.

Om någon utanför Jönköping bedrev en sådan handel i hamnar hade kungens fogdar och ämbetsmän rätt att arrestera och åtala personen i fråga. I och med detta fick Jönköping en statlig skyddslagstiftning för sin handel. Jönköpings ekonomiska uppsving märks bland annat på de gåvor som staden fick av olika personer. Det handlade om olika utsmyckningar till stadens kyrka som ett Birgittaaltare, ett altarskåp inköpt i Lübeck och en bild av Sankt Erasmus. Därtill fick staden ett helgeandshus, vilket var en kombination av ålderdomshem, fattigstuga och sjukhus. En mycket viktig del av stadens omsorgsväsen.[4] Konkurrensen mellan städerna och monopolhandeln var knivskarp och Jönköping protesterade hos kungen när Eksjö i början av 1400-talet fick stadsprivilegier liksom även senare Bogesund (Ulricehamn).

Engelbrekt Engelbrektsson och nya oroligheter kring Jönköping och i Småland

Erik av Pommerns fogdevälde av danska och tyska fogdar i de olika slottslänen som till exempel Rumlaborgs län ledde efterhand till ett stort missnöje och var en tändande gnista inför ett kommande uppror av folket i Sverige. Att ha utländska fogdar stred dessutom mot de gamla landskapslagarna. Detta var dock inte den enda orsaken till folkets missnöje med Erik av Pommern. Han bedrev ett ”ärvt” krig i hertigdömet Holstein som hörde till södra Danmark om inflytandet i Slesvig. Mellan åren 1416–1423 pågick fullt krig där svenskar tvångsrekryterades att strida på dansk sida. Krig kostar pengar, vilket gjorde att Erik av Pommern hårt drev in tunga skatter, devalverade myntvärdet och reducerade frälsejord. Detta drabbade Sverige. Erik fick handelsorganisationen Hansan emot sig i konflikten, vilket ledde till en handelsblockad mot Sverige och då kunde man inte importera det så viktiga saltet. Kyrkan å sin sida retade sig på Erik av Pommern som på egen hand utnämnde biskopar och enbart sina favoriter i Sverige.

Erik av Pommern avsätts i Jönköping

År 1434 hade folket fått nog. Svenska bönder med Engelbrekt Engelbrektsson i spetsen gjorde revolt mot Erik av Pommern. Engelbrekt utsåg en av sina befälhavare Herman Berman att kasta ut Eriks trupper från Småland. Gerillakriget var lyckosamt och slutligen hade smålänningarna tagit sig ända upp till Jönköping. Den starkt befästa fästningen Rumlaborg med dubbla vallgravar byggd av kung Albrekt av Mecklenburg, belägrades och försvararna tvingades ge upp efter en tid. Befälhavaren på Rumlaborg, Otto Snaps tvingades kapitulera och bara genom ett personligt ingripande av befälhavare Berman räddades Snaps från att bli lynchad av smålänningarna. Svenskarnas befrielsekrig fortsatte, men framöver kom Jönköping att skonas från kriget. Erik avsattes 1435, men efter att ha gått med på betydande eftergifter till det svenska rådet blev han ånyo kung hösten 1436. Uppror i Norge och Danmark utbröt emellertid, vilket gjorde att Erik återigen avsattes 1439 i Sverige. Platsen för avsättande av Erik blev Jönköping där svenska och danska riksråd träffades och förklarade honom avsatt som svensk och dansk kung.[5]

Efterträdaren till Erik av Pommern, Kristoffer av Bayern som hade utsetts till ny kung för unionen, var inne på sitt sjunde regeringsår och hade utlyst en riksdag i Jönköping. När delegaterna hade samlats anlände en kurir som meddelade att kung Kristoffer plötsligt hade avlidit i Helsingborg. Det blev startskottet på den segslitna kampen om vem som skulle styra det väldiga riket i Europa. En svensk eller dansk kung? Svenskarna valde Karl Knutsson Bonde och danskarna Kristian av Oldenburg, båda grevar i respektive land.

Flytta Jönköping till en säkrare plats!

På grund av valet av kompatanter var inbördeskriget oundvikligt inom unionen. Inför det väntade danska anfallet gav Karl Knutsson Bonde order om att Rumlaborg skulle förstärkas. Fästningen hade två skansar (mindre försvarsanläggningar) norr och söder om själva huvudfästningen. Den ena var Varpa skans någon dryg kilometer åt norr i ett smalt pass mellan berget och Vättern. Den andra skansen var Garpa skans vid Huskvarnaån.

År 1449 anföll danskarna, men tack vare ett motangrepp från svenskarna hejdades anfallet i höjd med Sunnerbo i sydvästra Småland strax nordväst om Värnamo. Jönköpingsborna väntade nervöst på ett danskt anfall och begärde förstärkningar av Karl Knutsson Bonde. Han bedömde dock som faran inte var överhängande och fick också rätt.

Två år senare 1451, blossade dock kriget upp igen mellan Kristian och Karl, men även denna gång skonades Jönköping. Året därefter blev det dock värre för Jönköping. Kristian hämnades på Karls truppers krigståg till Skåne och Blekinge genom att härja och skövla i Småland och Västergötland. Hans avsikt var att bränna ner Jönköping, vilket Karl i ett brev till Jönköpingsborna varnade för den 11 juli 1452. Karl ville att Jönköpingsborna skulle flytta staden närmare Rumlaborgs fästning. Om de gjorde det skulle de erhålla sex års skattefrihet. Projektet att flytta hela Jönköping från nuvarande väster tilltalade dock inte invånarna och hade säkert även varit ogenomförbart på så kort tid. Dessutom sviktade motståndsviljan på Rumlaborg och många förstod inte heller varför man skulle gå ut i krig, för att skapa en gräns mellan två länder och samtidigt förstöra den så lukrativa handeln mellan Jönköping och Halmstad. Till råga på allt hade några adelsmän på Karls sida gjort öppet myteri och anslutit sig till danskarna. En av dem var befälhavaren på Rumlaborg, Eggert Krummedige. För att undvika att staden skulle brännas ner valde Jönköpingsborna att betala brandskatt, det vill säga att köpa sig fria från förödelse och i stället ge en lösensumma till Kristian och danskarna. Efter dessa dramatiska händelser blev det stillestånd mellan Kristian och Karl i två år.

Jönköping får skola

Jönköping var vid denna tid lite större än en medelstor svensk stad. Här fanns cirka 200 hushåll. I varje hushåll levde fem till sex personer, vilket utgjorde en befolkningsmängd på runt 1 200 invånare. Det var med andra ord något mindre än Kaxholmen idag och samma folkmängd som Malmbäck har idag. Under andra halvan av 1400-talet startades skola i Jönköping. Den ansvarige skolmästarens lön kom från invånarna i Barnarp och Månsarp. Socknarna var så kallade prebendesocknar, vilka var underhållsskyldiga för skolan i Jönköping. Ett ekonomiskt förhållande som gällde ända in på 1800-talet. Eleverna kallades djäknar och för att finansiera studierna var de tvungna att under vissa tider av året gå runt på landsbygden för att tigga.

Jönköping härjas i nya inbördesstrider

År 1455 blossade striderna upp igen och många unga män i Jönköping inkallades till rikets försvar. Jönköping skulle kompenseras med att halva stadskassan efterskänktes av Karl. Jönköping skonades dock inte av Kristians danska trupper. Enligt ett avlatsbrev från 1458, brändes i stället stadskyrkan. Vid det laget föll Karls front samman genom ett uppsvenskt stormannauppror och Karls tvingandes i landsflykt. Unionen valde sen Kristian som kung. Lugnet varade fram till 1464.

Uppror i Sverige – då gäller landskapen Dalarna och Småland

Två landskap i Sverige står för upproriskhet i historien, Dalarna och Småland. År 1464 höjde biskop Kettil Karlsson Vasa upprorsfanan mot kung Kristian och belägrade en rad kungliga borgar och fästningar, bland annat Rumlaborg. Kristian handlade snabbt. Med en här gick han genom Småland där adeln slöt upp på danska sidan och på den isbelagda Bråviken i Östergötland tog de sig vidare mot Stockholm som belägrades av svenska trupper. Kettil Karlsson Vasas mannar tvingades dock lämna Stockholm och dra sig tillbaka till Bergslagen. Kristian följde efter. Vid Harakers kyrka nära Västerås hade Kettil Karlsson Vasa samlat dalabönderna, vilket ledde till ett förkrossande nederlag för Kristian som tvingades fly till Danmark. Segrare blev Kettil Karlsson Vasa som styrde i Sverige i egenskap av riksföreståndare. Slottslänen fördelades mellan segrarna. Rumlaborg fick en ny länsherre i Kettils bror Erik Karlsson som redan 1465 tog upp skatt av Jönköpingsborna. Ett antal svenska och danska rådsherrar samlades i gråbrödraklostret i Jönköping och unionen skulle bestå, men beslutet om dess öde sköt man på framtiden. Ingen var heller intresserad av att diskutera och förändra handeln över unionens gränser. För vem skulle ha tjänat på det? Inte Jönköpingsborna i alla fall.

Tvångsförflytta Jönköpings invånare!

Kriget mellan danske kungen Kristian och svenske Karl var en svår balansakt för Jönköping. Det enda de önskade var att få bedriva sin gränshandel. Under striderna blev de anklagade för att skydda partisaner som stod på den danska sidan. För att få slut på detta gick Karls hövitsman så långt att han hotade med tvångsförflyttning av alla Jönköpings invånare. De bönade och bad att undslippa detta öde, vilket också beviljades. Båda parter ville hålla sig väl med Jönköping eller åtminstone neutrala i konflikten. Det innebar att de ömsom flörtade, ömsom hotade och till och med ibland bedrev ren utpressning. Karl beviljade Jönköping rätten att köpa spannmål i vilken stad som helst samt bedriva fri handel med Skara. Kristian å sin sida bekräftade att Jönköpingsborna fick handla fritt med Halmstad. Karl hade under dessa inbördesstrider ömsom blivit avsatt och vald till kung sammanlagt tre gånger. Något som ingen annan svensk regent varit med om. När han låg på sitt yttersta drev han igenom att hans systerson Sten Sture den äldre erkändes som riksföreståndare. Han hade för övrigt varit på Kettil Karlssons Vasas sida i slaget vid Harakers kyrka.

Rumlaborgs fästning avvecklas – torgmarknaden utökas

Under Sten Stures den äldres riksföreståndarskap upphör Rumlaborg att existera som fästning. Det var inte den enda fästningen som drabbades av detta öde. Krutvapen hade gjort att borgar som grundats under 1300-talet som spärrfästningar utmed landets infartsvägar vid Sveriges södra gräns hade lett till att fästningarna blev värdelösa. Krigskonsten och artilleriet hade utvecklats.[6] Jönköpingsborna och Södra Vätterbygden sörjde nog inte heller sin fästning. Kraven på att underhålla den i form av dagsverken, livsmedelsleveranser och transportskyldigheter av personal och material var en mycket betungade del för befolkningen. Rumlaborg fanns dock fortfarande kvar som län.

Sten Sture den äldre började motarbeta unionshandeln och ville att all handel skulle bedrivas genom de sydligaste svenska städerna som Kalmar, Söderköping och Lödöse. Anledningen var att inte ge danskarna några ekonomiska fördelar. Jönköping och andra svenska städer var inte intresserade av någon ändring och handeln fortsatte därför som vanligt i unionen. Sten Sture den äldre var mån om Jönköping, inte minst genom att dess borgare bidrog till svenskarnas armé och därför var en viktig och lojal samarbetspartner. För att gå Jönköpingsborna till mötes undertecknades ett nytt privilegium att de tidigare marknaderna i Hultarp, Värnamo och Åsarp skulle avskaffas och förbjudas. Detta skedde på ett rådsmöte i gråbrödraklostret i Jönköping 1473 strax efter jul. Sten Sture den äldre hänvisade till att marknaderna i stället skulle bli tvungna att hållas i Jönköping. Samtidigt gav han Jönköping ånyo tillåtelse att bedriva marknad varje torsdag. Om någon bröt mot detta skulle hela dennes varulager beslagtas och vederbörande skulle få höga böter. Varje torgdag lästes detta upp i Jönköping. Borgmästaren, rådet och fogden (polisen) skulle övervaka att det följdes av alla.

Mera torgdagar i Jönköping och mer tullfrihet

Sten Sture den äldre dog i Jönköping 1503. Nästa svenska riksföreståndare Svante Nilsson Sture fick ständigt vara beredd på försvar av de sydliga svenska landskapen mot danska invasionsstyrkor och där det gällde att hålla sig väl med Jönköpingsborna. Även Svante Nilssons efterträdare Sten Sture den yngre såg till att hålla sig väl med Jönköpingsborna. Vad Jönköpingsborna önskade var att få utöka antalet dagar för torghandeln. Det var inga problem för de båda riksföreståndarna att bevilja. Man fick nu rätt att hålla marknad varje onsdag, vilket även utökades med ytterligare två årsmarknader. Skälet var att allmogen i Småland inte kunde ta sig till Vadstena och Söderköping. Sten Sture den yngre gick så långt i sin välvilja att Jönköpingsborna fick fullständig tullfrihet för sina varor i Söderköping och Lödöse. Att Jönköping nu var en ganska välmående stad visar att alla uppmarscher mot Danmark i de sydliga landskapen utgick från Jönköping. Det var här man mönstrade trupperna och befolkningen i och runt staden kunde leverera livsmedel till truppernas underhåll. Vid den här tiden gick krigstaktiken huvudsakligen ut på att förstöra fiendens basområden med proviant och annat som kunde tas. Av dessa anledningar blev Jönköping en central bas för de stridande parterna.

Kristians II (Kristian Tyranns) invasion av södra Sverige och Jönköping

I slutet av 1510 fick Svante Nilsson Sture genom spioner i Lödöse veta att danskarna med prins Kristian (senare Kristian II) i januari 1511 invaderat Sverige med fyra arméer med förstärkningar av skotska legoknektar. Läget var desperat i landet. Hur skulle man agera? Skara betalade lösen (brandskatt), men blev ändå plundrat. Nästa mål var Jönköping. Något försvar fanns inte, eftersom befolkningen i Jönköping och Småland ansåg det meningslöst mot en sådan övermakt. I stället betalade man lösen, men liksom i Skara plundrades ändå Jönköping med omnejd i fem dagar. Stadens underkastelse hindrade inte soldaterna från att ge sig på lokalbefolkningen. Det handlade om plundringar, våldtäkter och stöld från kyrkor. Minnena av danskarnas härjningar i Jönköping levde länge kvar. Så sent som fem år efteråt fortsatte biskop Hans Brask i Linköping att instifta en mässa som skulle hållas varje fredag i olika kyrkor i Jönköpingstrakten till åminnelse av fiendens brand, plundringar och våldtäkter.

Efter det danska härjningståget skrev borgarna i Jönköping till Svante Nilsson Sture och ”bad om ursäkt” för att de inte mött upp med vapen utan i stället betalat brandskatt, men ändå blivit plundrade. Kristians återtåg genom Finnveden fortsatte med åtföljande och skrämmande vittnesbörd om plundringar, våldtäkter, helgerån och övergrepp på försvarslösa smålänningar. Trots dessa härjningar lyckades Kristian ändå inte krossa opinionen mot unionstanken i Sverige. Först åtta år senare skulle Kristian få till ett avgörande mot den dåvarande riksföreståndaren Sten Sture den yngre.

Förböner till Sankt Nikolaus i Jönköping

År 1519 hade Kristian bestämt sig att en gång för alltid krossa Sten Sture den yngres motstånd i Sverige. Med väldets yttersta resurser i form av tre arméavdelningar drog han upp genom Sverige. Med 1511 i färskt minne och de senaste våldsdåden av Kristians arméers framfart satte Jönköpingsborna sitt hopp till kyrkans skyddshelgon Sankt Nikolaus. Det bads intensiva förböner i stadens kyrkor och kloster. Man tände ljus, hade penninginsamlingar samt lät hålla mässor som sjöngs till Sankt Nikolaus ära.[7] Sankt Nikolaus eller ej men Jönköping skonades denna gång.

Allt bränns mellan Nydala och Rogberga

Två av härarna som kom västerifrån var däremot inte skonsamma utan de brände Skara, Skövde, Falköping, Ulricehamn (Bogesund), Örebro, Arboga och Västerås. Den tredje arméavdelningen gick från Halmstad till Värnamo och vidare till Nydala kloster utanför Vrigstad. Klostret plundrades på alla inventarier av värde. Därefter brändes samtliga gårdar mellan Nydala kloster och Rogberga. Arméavdelningen tog sig därefter till Skänninge och Linköping. Alla städer i Östergötland brandskattades innan man sammanstrålade i Uppsala med de övriga två arméavdelningarna. Gemensamt tågade man mot Stockholm som kapitulerade. Som segrare hyllades Kristian som kung över unionen och Sverige. Därefter skedde hämnden på Sturarnas anhängare genom Stockholms blodbad. Framgången var total för Kristian.[8] Våldet som följde av hans framfart väckte ont blod i flera landsändar däribland Dalarna och Småland, vilka historiskt alltid tillgripit vapen vid missnöje.

Släng ut danskarna – Smålänningarna startar ett eget befrielsekrig

I västra Småland leddes det småländska upproret av bröderna Lindorm, Peter Ribbing, Olof och Halvard. Kristian fick snabbt underrättelse om resningen och kunde därför relativt snabbt gripa bröderna Lindorm, Peder Ribbing samt Olof och avrätta dessa. Befrielsekriget fortsatte utan ledare. Annandag påsk 1521 stod en mindre militär enhet utanför Jönköping, men Kristians folk i Jönköping var beredda och dödade 20 smålänningar samt tog sju till fånga. Befrielsekriget fortsatte och slutligen var Kristians militära trupper så trängda att de blev tvungna att inleda stilleståndsförhandlingar med smålänningarna. För att inte äventyra förhandlingarna lät den dansktrogne Ture Jönsson inte avrätta de sju fångarna.[9]

Kriget gick vidare och smålänningarnas framgångar fortsatte. Nu behärskade de hela Holaveden.[10] I Östbo hade Ture Jönssons fogde dödats av smålänningarna och i Nydala hade man kastat ut de danskvänliga munkarna som Kristian installerat i stället för de svenska som han dränkt i Rusken. Det var nu i det närmaste omöjligt att få fram meddelanden och information till danskarna genom Smålands djupa skogar, eftersom motståndsgrupperna behärskade vägarna till fulländning i Småland. Jönköpings borgmästare Germund Svensson var en aktiv person när det gällde att blåsa liv i den nordsmåländska upprorsrörelsen. Resultatet av striderna blev att Kristian och danskarna aldrig lyckades besegra de upproriska smålänningarna trots att höga herrar inom svensk adel och präster hjälpte Kristian och danskarna.

I slutet av upproret anlände Gustav Erikssons (Vasa) befrielsearmé norrifrån, men då var i själva verket redan Småland befriat från danskarna och i Jönköping fanns stadsprivilegiebrevet från 1284 tryggt i förvar.

---

[1] Dalaborg var beläget på en udde strax norr om Dahlbergsåns utlopp i Vänern i nuvarande Melleruds socken. Dalaborg byggdes 1304 och förstördes 1434 under Engelbrektsfejden.

[2] Det är således i Jönköpings län vid denna tid utan länets centrum var borgen och fästningen Rumlaborg som var maktens centrum för länet.

[3] Erik av Pommern var fosterson och medregent till Margareta som hon adopterade efter att hennes son Olof avlidit 1387. Erik kröntes 1392 i Oslo samt den 17 juni 1397 i Kalmar. Kalmarunionen var Europas största land till ytan. Den omfattade Danmark, Norge, Sverige, Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna.

[4] Helgeandshus var inte unikt för Jönköping. Det förekom i stort sett i alla europeiska städer. I Danmark och Nordtyskland förekom dessa under 1200-talet. I Sverige fanns helgeandshus i slutet av 1200-talet. Via skriftliga källor är det inte helt enkelt att fastställa när dessa bildades i respektive stad, men följande städer vet man hade helgeandshus; Arboga, Jönköping, Kalmar, Linköping, Skänninge, Nyköping, Stockholm, Söderköping, Uppsala, Vadstena, Västerås, Växjö, Åbo, Falsterbo, Landskrona, Malmö, Vä och Ystad.

[5] Erik drog till Gotland och blev sjörövare i tio år på Östersjön innan Danmark lyckades erövra Gotland och Erik tvingades flytta vidare hem till Pommern igen.

[6] Första gången krutvapen nämns i Europa är 1329.

[7] Notera att ljus (gjorda i vax) vid denna tid var något mycket exklusivt och dyrt.

[8] Kristian ville hämnas grundligt på Sten Sture den yngre som hade dött på Mälarens is 3 februari 1520. Detta på grund av en kanonkula som skadat hans knä svårt i slaget på Åsunden (nedanför nuvarande Ulricehamn) den 19 januari 1520. Kristian lät gräva upp Sten Stures den yngres lik, där Katarina kyrka idag ligger, tillsammans med de andra avrättade och bränna dem. Det finns idag ett gravmonument över Sten Sture den yngre vid Katarina kyrka.

[9] Adelsmannen Ture Jönsson hade kort efter slaget vid Bogesund gått över till danskarna och fått Östbo som belöning. Östbo var en härad i Jönköpings län som idag motsvaras av Värnamos, Vaggeryds och Gnosjös kommuner. Således var det ett område som ingick i ”Små land.”

[10] Holaveden är området mellan Vättern och Sommen i sydvästra Östergötland och delvis i norra Småland.